A 1-grabbar spränger sten för
bonde i Skillingaryd
Artikel ur Smålands Allehanda 26 november 1949
Bilderna kommer senare
|
Skillingaryd. (Från vår lokalredaktion.)
Ända sedan artilleriets skjutskola hösten 1948 drog bort från
Skillingaryd för att bosätta sig i Willingsberg, har det
varit tyst i samhället. Militären satte rush på samhällsbilden
och affärerna, det har säkert mer än en affärsman fått
känna på.
Helt utan grårockar har dock Skillingaryd inte varit. Förband
från olika regementen, bl a A 6, har gjort visiter, fast dessa i regel
varit av kortare slag. För tillfället gästar Svea Artilleriregemente
från Stockholm samhället.
Den 1 december drar även de bort, för att efterträdas av nya
förband, som skall utnyttja skjutfältet och den klassiska slätten.
Tidningens medarbetare gjorde nyligen ett besök hos grabbarna och vi valde
närskyddstroppen som tillhör stabsbatteriet. Den har sedan
några dagar varit sysselsatt med sprängtjänstövningar,
d v s sprängning av sten, röjning och planering.
Dessa sprängtjänstövningar har dock ej skett på kronans
marker utan hos lantbrukare Karl Andersson i Hallafors, vars gård ligger
på vägen Vaggeryd-Tofteryd. På åkrar tillhörande
honom, fanns mycket sten som skulle bort och man valde klokt nog att hjälpa
honom med denna röjning samtidigt som grabbarna fick övning
i sprängtjänst.
Då vi kom fram till platsen, var lunchrasten i det närmaste avslutad
och man var i full färd med att sleva i sig de sista matbitarna, allt medan
man lät snacket gå. Truppen består av sammanlagt 35 man med
sergeant Elvqvist som chef.
Sprängningsområdet verkade inte så inbjudande till en åker,
just då. Stenar och djupa hålor vittnade om att man utfört
ett gott arbete. Buskar och annat skräp brändes och flera bål
värmde snart i den råa kalla luften.. Några order gavs och
inom kort var alla sysselsatta med att göra klart för nya sprängningar.
Arbetet var mycket intressant att följa. Militär stelhet och maskning
syntes inga spår av. Sergeant Elvqvist underströk också att
bättre grabbar än dessa får man leta efter, och själv får
han säkert tillsammans med sina två furirer ta åt sig äran
av att ingen ville strejka. Sammanhållningen, befäl-meniga,
var sällsynt god.
Detta, att arbetet utfördes för en lantbrukare samtidigt med militärtjänst,
gjorde nog även sitt till, att pojkarna så helt gick in för
sina olika uppgifter.
Övningens största sten skulle bort. Det var en bjässe på
åtskilliga ton som i hast gjordes klar för sprängning. Man grävde
tillräckligt djupt för att kunna placera en laddning under stenen,
så den lyftes upp, i stället för att sprängas
i småbitar. Laddningen placerades, hålet fylldes igen och på
stenen satt nu tändaren, med stubintråden och tändstickorna
i hand och väntade på order att tända på, medan alla mannarna
sökte skyddsställning.
Signalen kom, stubinen tändes och bråttom fick tändaren,
vpl. 37 Hansson. Efter en stunds väntan gick skottet och en väldig
kaskad av jord och grus åkte i luften tillsammans med stenen, som hamnade
lika hel ett 20-tal meter från sin tidigare plats. Platsen efter sprängningen
såg ut som efter en större krevad: ett hål så stort och
djupt, att överfurir Löfgren nästan försvann, när han
ställde sig däri.
Sergeant Elvqvist omtalade bl a, att sprängningar sker på olika
sätt: genom elektrisk tändning, stubintändning, samt serietändning.
Han omtalade även, att stenarna ibland kastades upp 30-40 meter, även
om de väger ett ton eller mera.
Sergeanten berättade, att denna sprängtjänst gått bra.
Inga olyckor har inträffat och gör det sällan, om man bara följer
föreskrifterna ordentligt.
Grabbarna har skött sig utmärkt. Att lantbrukare Andersson i Hallafors
inte hade något emot detta militärbesök är inte svårt
att räkna ut. Nu fick han ju gratis och utan besvär stenen bortsprängd.
Av självaste militären.
B. P-n.