26 maj 2009

På rockresa...

Vi har varit på rockresa, gamla tanterna. Faktum var att vi var faktiskt långt ifrån äldst, där fanns alla åldrar, yrkesgrupper och typ av människor representerade.

Det här hade vi planerat in för länge sedan, beställde Silja Rock Festival kryssningen redan i januari, då vi hade hört talas om att detta skulle vara riktigt kul ( och det var det ).

Tiden går ju, som alla vet, fort så i onsdags bar det iväg med anslutningsbuss från Jönköping till Stockholm. Redan på bussen träffade vi en massa kul människor, yngre och äldre.

De bästa var de två äldre väninnorna, 73 och 74 år, som skulle iväg till Riga. Vilka pantertanter, vi hade jättekul ihop med dessa damer både på vägen dit och hem. Sådan vill jag bli när jag kommit upp i den åldern, inga klagomål där inte även att de inte var helt krya.

Väl på båten var det fullt röj med olika rockband, så en annan som är gammal rocker mådde naturligtvis på topp. Kan bero på att det slank ner något drickbart också….och det härliga besöket i spa-avdelningen på torsdagen. Vi enades nämligen om att det var bättre att gå upp och lägga oss i en varm bubbelpool, ta en bastu och en dusch än att trängas i en trång hyttdusch, ingen höjdare.

Hela resan träffade vi en massa roliga människor, som sagt av alla kategorier, alla på lika gott humör. Vi såg inte ett enda ruff eller bråk någon gång, alla snackade glatt med alla.

Musiken var kanon, speciellt på after beachen på soldäck med en strålande sol lysande över oss.

Vi hann inte ens av båten innan vi hade bestämt att detta var inte sista gången vi åkte med denna resa, we will be back.

22 april 2009

Köp majblommor!

Nu är försäljningen av 1:a-majblommorna i full gång, har själv en grabb där hemma som går runt med den gröna väskan på magen. För mig väcker denna syn en hel del tankar. Vi har det faktiskt väldigt bra i Sverige MEN det finns allt för många barn som inte har det. Som tack vare majblommorna kan få en chans att komma iväg på lite semester, på något läger, träffa andra som är i samma sits.

Vi svenskar är otroligt duktiga på välgörenhet, speciellt när det går till andra länder, en bit bort ifrån oss. Våra egna landsmän glöms ibland bort. Varför? Tror vi att alla har mat på bordet varje dag, nya gympaskor och platt-TV bara för att vi bor i Sverige. Eller är det så att det är för nära, så vi vill inte se, utan blundar för det istället. Vi har i vårt land, som jag älskar, faktiskt barn som får sitt sista lagade mål mat för veckan på fredagens skollunch, sen blir det inget förrän nästa skoldag, fruktansvärt, men sant.

Nu ska jag inte bli allt för pessimistisk, för det finns solsken i denna berättelse också. Min säljare till son och jag satt och diskuterade hur försäljningen gick igår varvid han säger; Du mamma, jag tycker egentligen att de är rätt dyra. Jo, det är ju sant, svarar jag, men det går ju till ett gott ändamål, så då kan man betala lite extra. Ja, det är ju så, svarar han, det är ju därför jag säljer, jag känner ju någon som kanske kan få åka på ett sådant där läger i så fall.

Gissa att mitt hjärta blev helt varmt, fick nästan lite tårar i ögonen av denna omtänksamhet.

Tänk om vi alla kunde plocka fram den varje dag och tänka lite mer på våra medmänniskor i den eviga stressen vi lever i idag.

Så kära vänner; Passa på att köpa en massa majblommor, även om de verkar dyra.

Med tanke på vad det kan ge en annan människa, så är de billiga!

25 februari 2009

Nu drar vi till Göteborg

Nu har snart vintern gått till ända, faktiskt så är det snart vår.

Det är bara det att jag och min väninna skulle minsann ta en resa till solen denna vintern, bara hon och jag, ligga och slappa på varsin solstol, härligt. Problemet är bara det att vi fortfarande inte har kommit iväg. Det är möten, jobb, födelsedagar, jul, sjukdomar och allt annat som dyker upp. Själv har jag hamnat i något slags vakuum, allt bara går på, känner sig allmänt trött och sliten, nu MÅSTE det hända något.

Så i dag när jag kom tillbaka efter lunchen slängde jag iväg ett mail till den goda vännen med en liten fråga; Om vi inte skulle ta en runda till Göteborg i helgen. Hon svarade väldans snabbt med ett rungande JAAA och genast kände man sig mycket piggare, energin kom tillbaka, gäspningarna var bortblåsta.

Det hela fick lite dominoeffekt, så nu får vi nog med oss några till och det brukar ju faktiskt vara så att det man inte planerat för mycket i förväg blir riktigt kul. Det enda är att vi har lite bestutsvånda, ska vi nöja oss med en natt eller två? Känner jag mig själv och Sussie rätt, så stannar nog i alla fall vi två nätter. Oh, vad härligt, bara bry sig om sig själv, shoppa lite (eller mycket) sitta på en restaurang och äta och dricka gott; och det bästa av allt, sen är det riktigt skönt att komma hem till familjen igen. När man är på väg hem längtar man efter de godingarna som, förhoppningsvis, också längtar efter mig. Man behöver lite husmorssemester ibland, både föräldrar och barn.

28 januari 2009

Väntar med spänning på inbjudning till den första webb-festen

Tänk vad utvecklingen gått framåt! Nu har vi mobil, så vi kan sms:a våra vänner. Data, där vi kan sitta på msn eller facebook och på så sätt umgås med nära och kära, kompisar som flyttat långt bort och de som bor bredvid.

Vi behöver inte ge oss ut och besöka någon längre, inte ta en kopp kaffe hos grannen. Bara att logga in och se om denne också är det, då kan man samtala över webben en stund. Himla fantastiskt…

Snart blir det nog så att vi inte behöver gå utanför dörren över huvud taget, det är bara att koppla på webbkameran, fram med en kopp kaffe eller ett glas vin, logga in och ha en trevlig stund med sina vänner. Fast, använder man webbkameran, så måste man ju fixa till sig lite också, kanske bäst att skylla på att den är sönder.

Väntar med spänning på inbjudning till den första webb-festen, alla kopplar upp sig hemma hos sig (behövs inte fixas skjuts hem), tar fram vinet eller ölen, sätter på lite musik (ok, den tar vi också över nätet), sen umgås vi alla , tillsammans, men ändå inte.

Det kommer säkert bli stor uppståndelse när det återigen upptäcks att man kan åka och hälsa på någon öga mot öga, i verkligheten. Eller samlas flera stycken på samma plats för att umgås och dansa, men då finns nog inte jag längre... kanske mina barnbarn får upptäcka det.

Lite reflektioner från en som själv har blivit ganska, ärligt talat rätt mycket, beroende av både facebook och sms.

14 januari 2009

Var kommer alla skor i hallen ifrån, egentligen?

Skulle kunna tro att vi har öppnat skoaffär i Österskog. Det skulle i och för sig vara det optimala för mig att sysselsätta mig med. Jag är nämligen fullständigt galen i skor, så de flesta är nog allt mina. Men, allt som oftast är det öppet hus hos oss. Grabbarna har för det mesta ett gäng kompisar hos sig och den äldsta är ju en bit in i tonåren, så de skorna tar ju en del plats.
Själv har jag inte så stora fötter, så jag kan ha många framme.

Familjen har förlikat sig med att mamma oftast har några nya skor eller stövlar med sig hem efter en shoppingrunda, men jag får ju ändå ibland höra någon kommentar. Och sådana hade du inte innan, kan den kära sambon säga försynt. Nej, det hade jag inte. För även om det kom hem ytterligare ett par svarta stövlar så skiljer det faktiskt en del från de förra; annan klack, kanske ett mönster eller helt enkelt så var det ett fynd.

Det här med skor vill ju de flesta anse som ett kvinnligt fenomen, men jag skulle vilja påstå att det även kan drabba det manliga könet. Kanske beror det på det genetiska, lite blandat med miljö. Själv hade jag en mormor som också älskade skor. Vilken lycka det var att prova alla dessa när man var hos henne. Tyvärr hade hon något större fötter än mig, så jag kunde inte ” norpa” några från henne när jag blev större.

Och till det här med det genetiska; mina grabbar gillar också skor (men har inte kommit upp i min konsumtion än). Även om de redan har två par gympaskor vill de gärna ha fler. Det ska ju vara olika utformning för olika aktiviteter. När jag då säger att de har tillräckligt får jag höra; Men du då, hur många har du?. Det är en fråga som blir obesvarad. Mina fötter växer ju inte heller mer, så det är ju rena investeringen för mig att handla ett par till.

Vilket jag också precis gjort, fick mitt paket med den nyaste investeringen igår. Det var nästan som julafton; läckra, bruna, höga stövlar med lite attiraljer på. Provade dem genast och sedan tog jag mig en liten tur på Tradera för att kolla om det fanns något annat intressant, men hittade faktiskt inget.

Kanske får ta en tur till stan och kolla i helgen.

Hälsningar från ett skofreak.

Snart är det jul

Om mindre än en månad är det jul... Som vanligt har jag inte gjort speciellt mycket förberedelser. Jag till hör den skaran som flänger runt i affärerna de sista dagarna och hysteriskt handlar upp det som finns kvar. Visserligen har jag goda tankar varje år om att det ska bli annorlunda, vara ute i god tid, handla klappar på nätet för det är ju smidigt. Det är bara det att när jag äntligen börjar knappa runt på de olika siterna, så visar det sig oftast att det finns ju något som heter leveranstid också. Och eftersom jag är lite sent ute, så kommer eventuella köp aldrig hinna hit före jul.

Tänkte det skulle bli annorlunda i år. Har faktiskt bättrat mig lite; nu för tiden skriver jag upp i min almanacka vad jag köpt och till vem. Det har hänt att mitt hysteriska före dagarna handlande inneburit att någon har fått lite väl mycket. Jag har helt enkelt glömt bort att det var handlat till den personen redan.

Men, det där med att vara ute i god tid kan ha sina nackdelar också. En gång var jag faktiskt det, köpte en massa böcker till de nära och gömde dem väl i kökssoffan. Framåt våren letade jag efter en sak och lyfte på locket till nämnda soffa och vad hittar jag där om inte en massa böcker. Efter lite funderande kom jag på att det var ju tänkt att dessa skulle delats ut förra julen. Vad hände? Jo, jag delade ut lite klappar fast det inte var jul.

Men egentligen handlar ju inte julen om hysterisk shoppande och att man ska försöka överträffa varandra med den perfekta klappen.

Jul ska ju vara gemenskap, frid, ta hand om varandra och njuta av att få umgås.

Själv firar jag alltid julafton hemma hos mig med min familj och goda vänner. Uppvuxen som man är i en skilsmässofamilj, så kommer man ihåg det eviga stressandet på julafton; Alla skulle besökas på en dag. Aldrig i livet har jag sagt, barnen ska ha det lugnt, men alla är välkomna till oss. Detta innebar att det kunde bli rätt trångt i trean vi bodde i förr, men finns det hjärterum så finns det stjärterum. Eftersom varken jag eller min väninna nu längre har någon stor familj att fira med, så firar vi ihop, vi har ju blivit lite familj.

En julafton var Pierres kompis med också, han hade precis separerat och satt ensam denna dag. Så vi ringde helt enkelt upp honom och sa att han skulle infinna sig hos oss snarast.
Ingen ska sitta ensam en sådan dag om man inte själv valt det.

Varför inte bjuda in grannen eller någon som aldrig firat jul och visa dessa traditioner.

Nu kommer jag nog ha fullt upp, så jag önskar alla en riktigt go och fridfull jul redan nu.

Ha det gott och ta hand om varandra.

Jag har kommit på det ultimata sättet att skaffa arbetskraft, billigt också.

Tanken slog mig när jag tittade på Idol sist, det här kunde ju funka på fler områden.

Jag såg framför mig hur TV livesände från Österskog och ”Plastarbetare 2009”.

Hur gården var alldeles överfylld av förväntansfulla människor som inget hellre ville än att bli en framgångsrik plastarbetare.
Då skulle det ju vara olika tävlingsmoment; vem packar en pall snabbast och bäst, lastar av några ton material, sätter upp och ställer in ett verktyg på bästa sätt, tar kortast rast och inte minst; kundbemötande och problemlösning. Kanske fjäska för chefen kan ingå också.

Tänk vilken fantastisk idé, en massa gratis arbetskraft och gratis reklam.

I helgen gjorde jag något som jag inte gjort på väldigt länge; motionerade. Och det riktigt rejält.

Jag ljuger absolut inte om jag säger att min kondis inte är den bästa, rör på mig väldigt lite, faktiskt. Inte speciellt vältränad om man säger så.

Så ringde en av vännerna och tyckte att vi skulle samla ihop ett gäng och spela brännboll. Det lät ju väldigt kul, så naturligtvis hängde jag och gubben på. Så när lördagseftermiddagen kom var det på med träningskläderna, man kunde ju i alla fall se proffsig ut!

Redan efter första varvet spände det i låren….men ni ska allt tro att vi gjorde detta på fullaste allvar, vi var en hel del som hatar att förlora (mig själv inräknad).

Vi slängde oss, gav varandra pikar och allt det där som hör till. Själv sprang jag som aldrig förr, var lite orolig ett tag för att vi skulle behöva tillkalla ambulans för att hämta någon av oss med utmattningssyndrom.

Söndagen var ju rätt jobbig, kändes som om man blivit överkörd av en ångvält. Gubben och ungarna hade jätteroligt åt mig, och faktiskt så känns det ordentligt fortfarande, så det blir ingen mer brännboll den här veckan.

Att det kan vara så svårt att röra på den här lilla kroppen. Men det var det värt; Mitt lag vann!!!!!

8 juli 2008

40 år i förtid...

Jaha, då har man firat den där magiska 40-årsdagen…Visserligen lite i förtid eftersom jag och väninnan slog ihop det hela. Trevligt hade vi och lite till, tyvärr är det ju alltid svårt att dra gränsen; vilka man ska bjuda. Vi kunde ju haft Österskog fullt med folk, men vi var nog en utmärkt blandning på gamla och nya vänner, även åldern varierade och varifrån i landet de kom från.
Våra långväga gäster stannade till och med en extra natt och fick sig en tur till Chaparral, vilket de tyckte var väldans trevligt. Så de tittar nog gärna hit fler gånger.
I går damp det även ner ett brev från Värnamo Nyheter, där de vill att jag ska fylla i vad jag sysslar med; Oj, va´jag ska skriva mycket….

Någon 40-årskris har jag inte känt av än, går och väntar på att den ska infinna sig, men tror faktiskt jag klarar mig från den farsoten. Tycker inte jag är så åldersfixerad, då var det värre när man var yngre. Den riktiga ålderskrisen infann sig när jag var runt 23 och kom på att jag bara hade 7 år kvar till 30. Det verkade fruktansvärt gammalt då.
Det där har jag lagt åt sidan för länge sedan, nu har man goda vänner i ett åldersspann på över 30 år. Här blandas det friskt på människor från yngre än 30 till de som är äldre än 60. De är så härliga allihop.

Om nu bara solen kunde visa sig också, så vore allt på topp. Visserligen jobbar jag själv några dagar till, men det vore ju trevlig med värme ändå. Snart tar även jag lite ledigt och ska passa på att umgås med familj och vänner. Den obligatoriska Lisebergsresan är redan avklarad, men det finns mer på önskelistan från grabbarna. Dags att plocka fram den stores skridskor, så de blir slipade till veckan vi ska tillbringa i Dalarna och sitta i en ishall (då blir det nog fint väder….).

Passa på och njut av eventuell ledighet, ladda batterierna; Det behövs lite av den varan.

Nu är det dags för det svenskaste av allt; midsommar.
Hela Sverige stänger ner och vi lövar, klär midsommarstången och käkar sill (oavsett om man gillar sill eller inte ). Ringlekar och allsång, vi hoppar fram som små grodor runt stången.

Detta måste te sig väldigt konstigt för många av våra nysvenskar, har någon förklarat varför vi gör detta? Det är väl så att inte ens vi gammelsvenskar vet varför vi hoppar runt stången. Jag är i alla fall inte riktigt säker på varför vi leker grodor just denna dag, men det är en fantastisk dag; Ett tillfälle att umgås med goda vänner, trevliga grannar eller stort firande någonstans tillsammans med en massa glada människor. Ta tillfället i akt och njut av detta.

Själv ska jag fira med goda vänner, den stora sonen följer dock inte med. Han ska till kusten med en kompis OCH kompisens familj. Hade inte vågat skicka honom utan vuxet sällskap, trots, eller kanske just därför, jag själv fick åka på midsommarfirande utan vuxet sällskap vid samma ålder. Han får allt vänta med detta några år. Tycker säkert att mamma är jättelöjlig, men det får han tycka.

Ta väl hand om varandra och njut av ledigheten.

Äntligen kommer solen och det svenska folket går man ur huse ur sina iden.

För vi är ju ganska lika björnen; När vintermörkret kryper på kryper vi in i våra hus och stänger noga alla dörrar och fönster. Inte mycket till socialt umgänge där inte. Grannarna ser man knappt till och skulle det flytta in någon ny upptäcker man knappt detta förrän våren kommer.

För då blir svenska folket som förbytt, nästan lite sydländska. Ut och röja i trädgården, tvätta trädgårdmöblerna och första utefikan efter man har tvättat bilen.

Alla grannar hälsar glatt på varann och kanske till och med tar en öl tillsammans. Grillröken ligger som en dimma över varje trädgård och balkong.

Även jag är sådan, i fredags rök grillen fram, några goda vänner och ett eller två glas rött.
Efter detta en härlig hockeymatch och naturligtvis drog tre glada väninnor till Jönköping med Buicken för att fira SM-guld.

Hela helgen hade man svårt för att vistas inne, barnen hade fullt upp med landhockey, studsmatta och cykelkonster. Kan villigt erkänna att jag inte var lika duktiga på putsandet och fejjandet som en del andra, satt mest i solen och njöt, umgicks med familjen och väninnan.
Men, man ska njuta av livet också och det gjorde jag med min kaffekopp på altanen i lördags.

Lite ordentlig var jag, gick faktiskt ner till en av grannarna jag knappt sett med en urvuxen UV-skjorta jag hittade i barnens garderob för ett par månader sedan. Vet att han är engagerad i UV, så tänkte att den gör bättre nytta någon annanstans än i min garderob.

Har även hunnit med några turer i pappas corvette, nercabbat vad annars, solen var ju framme. Vilken tur att han har skaffat sig en så rolig bil, som jag kan låna.

Nu är det bara att hoppas att nästa helg blir lika fin, har lovat hjälpa till på backtävling fast man är lite ringrostig. Även om det blir sämre väder ska det bli kul att komma ut och andas lite bensinånger och träffa en del man inte sett på ett tag.

För nu har jag gått ur mitt ide.

11 mars 2008

Livet är härligt….

Den lille grabben hade länge sett fram emot att få spela Semlecupen i Ulricehamn 1/3.
Just denna cupen gick ju faktiskt storbrorsans lag och vann för några år sedan, så det var ju lite extra som stod på spel. Vad händer? Jo, träningen på torsdagen före fick han gå av, jätteförkyld och febrig, eländes, elände.

På fredagen tyckte han nog att jag var den dummaste mamman man kunde hitta, när jag sa att man inte kan spela hockey när man är sjuk. Under fredagskvällen utövades lite psykologisk utpressning mot mor i huset ( som tyckte jättesynd om honom ). Ja, ja, vi tar väl febern framåt kvällen igen, resultat feberfri, dock fortfarande snorig.

Det är nu mamma börjar vela….”Vi får se hur du känner dig imorgon”. Ställde klockan tidigt och upp och lyssnade och kände på pannan, verkade rätt Ok, men var fortfarande lite tveksam.

När den lille själv vaknar är han naturligtvis sur för att han inte blivit väckt, käkar frukost, småbråkar lite med pappa (han får några fina muskelsmällar på armen). Detta brukar vara ett säkert tecken på att det går åt rätt håll, men nu har ju de andra redan gett sig iväg. Kanske vi kunde ansluta lite sent, första matchen var redan igång.

Ringde tränarna och kollade om de hade hans saker med och om vi kunde komma. Jojomen, det gick bra, aldrig har väl Casper varit så snabb att få ihop sina grejor och iväg kom vi.

Tur var väl detta, för grabbarna gick och vann hela cupen, och då hade jag nog fått höra att han inte fått vara med resten av mitt liv…

Glädjen var enorm, undrar om inte föräldrar och farfar busschaufför var gladast. Det ringdes för fullt hemåt för att berätta den glada nyheten.

Helgen som gick var det dags igen, denna gången var det den store som skulle till Fotskäl.

Inga sjukdomar, dock en småsur lillebror som tyckte att han kunde vara hemma själv. Som tur var ringde kompisen kvällen innan och sa att han skulle med, så då gick det bra och det ångrade han inte, alla bröderna som var med hade jättekul ihop.
Som alltid när killarna spelar är man helt nervös, grabbarna vann en match, förlorade en, men de var vidare till semi, YES.
Nervpirrande, så man höll på att trilla omkull, men det gick vägen. Det var dags för final!!

Det ena laget som skulle spela om 3:e platsen fick lämna WO p.g.a. för litet lag, de hade fått några skador under dagen. Dock inga orsakade av oss. Så det blev dags för FINALMATCH tidigare än vi trott, tur var väl det, då hann man inte bygga upp nervositeten så mycket.

Och killarna fixar det, de tar hem förstapriset. Den första cupvinsten sen detta lag gick och vann Semlecupen. Vi var så glada, så vi höll på att börja grina. Tröttheten och småskadorna var som bortblåsta. Vad gör väl det när man har vunnit.
Och det bästa; Killarna kan inte tracka varandra, för de har bägge varit med om varsin cupvinst i år.