24 februari 2009
Jag hamnar nog i stödgrupp

Ni vet i den lilla gruppen, som är till för dem som behöver extra hjälp och tid. Alla pedagoger inom förskola/skola ska fortbildas när det gäller datahantering, men det är inte så enkelt för mig som hävdar att jag lider av ”datadyslexi”.
Jo, jag kan tycka att data är både fantastiskt, praktiskt och roligt, men då ska någon stå vid min sida och omedelbart kunna gripa in när det börjar trassla.
När det blir svart på skärmen, blir det panik, jag skrika rakt ut och misshandlar dataeländet. För nuddar man en knapp, kan timmar av arbete vara borta.

Inte helt pucko…
Jag är inte helt obildbar, men det tar längre tid för mig att fatta och när jag ser de unga lärarna nicka förstående till allt som sägs, då får jag komplex.
Vad behärskar jag, som inte dessa ” teknik-nördar” kan ?
• Ladda en filmprojektor            
• Dra en blå-stencil
• Rita en overheadbild
• Göra en flanosaga
Bara sådant som är förlegat.

De unga verkar ha en särskild plats för teknik i sin hjärna, vad har jag stoppat in i den hjärnhalvan?
• Gullan Bornemarks sånger
• Psalmversar
• Julklappsrim
• Världens huvudstäder
                                              
Bara sådant man kan googla fram i dag.
Vad har jag för nytta av skalövningar på pianot, när jag idag hade behövt en SMS-tumme? Jag hatar när de unga lägger sig i omkörningsfilen och tutar för omkörning.

Varför så många finesser              
Får de unga med sig tekniken genom modersmjölken? Jag menar, en treåring kan ju hantera en mobil bättre än mig.
Om man kan ringa med telefonen verkar däremot inte så viktigt längre, bara man kan se på film och räkna med den. Snart kan man säkert även öppna konserv-burkar och skala potatis med mobilen. Det jag skulle behöva är en mobil med stora, självlysande knappar för telefonsamtal samt SMS och som ringer 112, när man skriker LÅRBENSBROTT !!!!!

Elisabeth, snart en data-

I väntan på våren

Saker som jag ogillar:
• Att gå upp tidigt på morgonen när det är mörkt (förresten jag vill aldrig gå upp tidigt)
• Skrapa is från bilrutor
• Frysta cykellås
• Isiga gator med halkrisk
• Att frysa
• Skotta snö
• Få salt på bilen

Allt detta har med vintern att göra. Skönt att januari, som jag tycker är årets tråkigaste månad är över. Nu är det bara en bit av februari och mars kvar, sedan……

Saker som jag gillar:
• Vårkvällar
• Lovdagar
• Vitsippor
• Fika på altanen
• Solglasögon
• Balkonglådor
• Utflykter

Allt detta hör den härliga våren till. Frågan är om inte april är den bästa av månader. Det kan vara slut på snöskottningen och ogräset har ännu inte börjat växa. En skön tid av förväntan.
Ja, ni har redan förstått, jag föredrar våren framför vintern.
Om det vore så att jag i ett tidigare liv skulle ha varit ett djur, då hade jag varit grävling. Det verkar praktiskt att helt enkelt sova under den mörka tiden och vakna när det blir ljust. Fast jag skulle nog vingla upp under december, för då händer så mycket roligt som jag inte vill missa.

Men visst har ni märkt det? Det blir allt ljusare på kvällarna och jag har hört fåglar som kvittrar på morgonen. Och om snön nu kan få stanna ett litet tag till och sedan smälta bort med härligt takdropp då känns det perfekt. Då kommer det där tillfället snart, när man efter jobbet kan ta med sig kaffekoppen ut och på en stol som står i lä, känna solstrålarna genom täckjackan. Visst är tanken härlig?
Fram för vårkänslorna !!
Ljus i Öster

Bantning på schemat

Nog för att man har hört att kommunen måste banta, men vad det detta man menade ?
Nu har det nämligen kommit ett erbjudande till de kommunanställda att få besöka Viktväktarna. På dagtid, men på fritid. (Vem är fri mitt under arbetsdagen, aha, man hoppar över sin lunch och går på Viktväktarna, då hinner man inte äta och då blir man naturligtvis smal.)

Vi försöker vara sunda i vår kommun, rör på oss, röker inte och nu ska vi som behöver det, tänka till när det gäller vikten. Får man skriva med fet stil?

Skämt å sido, det är bra att vi blir påminda om och får stöd i att sköta vår hälsa, det ska kommunen ha beröm för, men…..
lycka till säger jag, att få mig smal. Det har jag kämpat med i hela mitt liv och jag går konstant upp.

Viktväktarna har jag besökt ett antal omgångar. Det är trevlig och vi sitter där som gamla bekanta. Ja, för de flesta har man ju träffat där förut. Det är ungefär som anonyma alkoholister. Fast istället för AA är det BB = Beprövade Bantare.

Ja, jag kan allt om bantning, utom att gå ner i vikt. Jag vet precis hur många points det är i en kanelbulle och jag har högar av GI-recept. Men GI, blir för mig mest GODA INTUITIONER och min man tycks tro att det står för GOTT ÖL och INTE FÖR MYCKET KROPPSARBETE.

Sedan har vi Sahlgrenska metoden. Tro mig det vore bättre att vara nedsövd tre veckor, än att plåga sig igenom det. Fast jag har gjort det, ett antal gånger.
Ändå drabbar det mig ofta att kläder som hängt i garderoben ett litet tag, har krympt flera storlekar när jag tar fram dem igen.
Och hur är det möjligt att en chokladask på 1 kilo kan lämna kvar 5 kilo runt magen?
Det enda smidiga är väl att jag kan avge samma nyårslöfte varje år, 5 kg i viktminskning.

Frågan är hur jag ska få bort fläsket?
Kanske ska jag ta med mig en chokladask till jobbet och bjuder mina kollegor. Om de går upp i vikt, så kan jag framstå som smalare, det tror jag är min enda chans.
Yes, det satsar jag på. Nu sticker jag och köper bakelser till mina chefer så att även de lägger på sig.

Vad hungrig jag blev, sticker på lunch, NU.

PS. Kalorier man får i sig när ingen tittar på, räknas väl inte???

21 februari 2009

Jerusalem...

Ni har väl inte missat det?

Det legendariska bandet Jerusalem kommer till stan.

Detta är för gammal som ung. Bandet är numera kulturmärkt och ni bör icke missa detta tillfälle.
Jag diggade dem på 70-talet och jag tänker digga dem nu.

De är för gamla, säger ni!?

Ja, men hur gamla är inte gubbarna i Status Quo, som drog fullt hus vid jul?
Och till åren är AC/DC, Bruce Springsten och Madonna och de är alla Sverige-aktuella i år. Fattas bara att Rolling Stones ger sig ut på turné.
Det är smidigt förstår ni med dessa äldre artister. Ja, de reser med färdtjänsten och konserterna hålls dagtid, då de ska hem och vila på kvällen.

Eller skämt å sido, är det så att det inte görs lika bra musik längre?

Hur som helst.
Köp biljett. Glöm inte att ta med öronproppar så ses vi i nya Skillingaryds arena den 28/2, Yaaaa..!

Rocka Fett

13 februari 2009

Hur är det att inte spela revy?

Den vanligaste frågan jag får just nu är: Hur känns det att inte vara med och spela revy i år?

Den frågan går bara att beskriva med två olika svar.

Ett som säger att det är skönt att ha lite mer tid över just nu. För att inte tala om hur stressigt det skulle ha varit hela hösten med allt förarbete. Innan texterna är skrivna, programmet satt och man säkert vet att man har en hel föreställning som håller, tycker jag det är som värst. Det är kul att formulera texter, men det är också en press på att det måste bli bra.

Men så finns då även den andra sidan, den som naturligtvis lider av att inte få stå på scenen. Det är hemskt att nu sitta bland publiken, när jag vet hur roligt det är att få ”revya”. Dessutom kan jag aldrig bara gå på en sådan tillställning och bara koppla av. Nej, jag sitter där och analyserar. Det här var bra, inte så lyckat, snygg klänning, den repliken måste jag komma ihåg. Ofta går jag på revy med papper och penna i handen och för hela tiden anteckningar. Är det sådant som gör en till ”revy-nörd”?

Nåväl, i tanken är jag med ”Wivis-gäng” under helgerna nu och jag längtar och hoppas få vara med igen. Sedan kunde det vara kul att få pröva nya utmaningar.

Det skulle vara roligt att spela lustspel. Ni vet sådant där när man springer fram och tillbaks i olika dörrar och blandar ihop sina olika kvinnor/karlar. Thomas Pettersson, han, ”western-killen” från Halmstad, han brukar spela sådant och det är vansinnigt roligt, tycker jag. Att han inte kan ringa och erbjuda mig en roll i sin fars förresten, jag som är hans mest trogna fans?

Eller tänk att få göra radio. Ja jag ska inte göra det sämre, än de där nerskrivna ”kaffereps-tjejerna” på lokalradion i Jönköping. Hasse Pettersson och jag är ju skolkamrater och något är han ju skyldig mig för engelskan.

Eller jag kan tänka mig en egen TV-show; ”The 50-plus-show!”
Ett program med underhållning och gäster som roar oss medelålders.
Typ programmet med han norrmannen, som man sänder nu. Förresten det kunde jag väl få göra, program alltså, likväl som man lånar in programledare från Norge.

Eller varför får jag inte leda melodifestivalen?
Det är min dröm, jag skulle verkligen se det som en ära och göra det på största allvar. Jag skulle skrika mindre, lära mig det jag skulle säga utantill och inte göra det sämre än hon som fick göra det nu.

För övrigt är jag besviken på ”melodifestivalhistorian”.
Jamen, snälla, snälla, programledaren var oproffsig, skämten kass och snälla, snälla, får vilken låt som helst gå vidare ?
Ja, jag menar snälla, snälla, ha regler som folk förstår och snälla, snälla, förstå att det kanske var bäst när man rev av 10 bra låtar en kväll och satsade på att med kvalité försöka sälja sig i Europa.
Det gör ont, det gör ont, att säga det, men det var tider när Carola, Herreys och ABBA fick härja fritt.

Så snälla, snälla, styr upp melodifestivalen och det snarast, annars tittar jag inte mer...
Och det är verkligen ett hot.

Mer schlager åt folket.

12 februari 2009

Bonde söker fru

Aldrig har några damer lämnat ett omklädningsrum så fort, som kvällen då TV 4 sände ”Bonde-bröllopet”.

Jag var på vattengympa och när klockan närmade sig 20.00, flög vi badare upp ur vattnet och sedan gjorde vi som barnen, vi tog på oss kläderna så fort att vi knappt hann torka oss. Sedan rusade vi hem till TV-soffan.
Men så besviken man blev...

De visade ju bara en massa bilder på brudparet, men det var ju bröllopsgästerna vi ville se. De från vår kommun alltså.
De kunde väl ha gjort en film som bara handlade om de vi kände igen och sänt den regionalt över Vaggeryds kommun?
Fast jag fick i alla fall se prästen, (pastor) Samuel Drewitz, honom känner jag.
Fast jag känner hans fru från Boet i Östergötland ännu bättre, varför var inte hon med på bild? Dåligt filmat.

Men maken, som tvingades se på detta program den här kvällen, upptäckte plötsligt att själva bruden, Emma alltså, varit hjälptränare åt honom i fotbollen.
Dags att komma på det i sista avsnittet. Där slog han inget snabbt inlägg.

Nej, nästa säsong tycker jag att vi kör helt med lokala förmågor. Vi letar rätt på tre ogifta bönder här i trakten och så parar vi ihop dem med ett antal ogifta fruntimmer, ni förstår vilka tittarsiffror. Det här känns som något jag skulle kunna jobba med, kan man få ”starta-eget-bidrag” för det? I så fall är jag på.

Per Bunnstad skulle kunna ta bilderna. Förresten, det skulle väl kunna handla om ogifta karlar över lag. Linus han är ju inte gift, kanske vill han vara med?

Ni förstår, vilket program detta kan bli. Hinner inte skriva mer för nu ska jag leta ogifta karlar.

TV nästa.

11 februari 2009

Sportlovsextra

Dags att börja blogga igen. Det har varit stillestånd på den fronten och fullt upp med annat, men nu gör jag ett försök.

Har klarat av pappas begravning nu. Även om det var en gammal man, så var det en saknades stund. Begravningar sliter alltid på mig, jag får ont i hela kroppen av den anspänning det innebär. Jag är så lätt rörd och skulle kunna vara ”proffs” som gråterska”. Skulle kunna gå in på en för mig helt okänd persons begravning och falla i gråt. Jag fäller tårar även på bröllop, för att det är så vackert. Och filmer, naturligtvis, därför vill jag alltid ha ”Happy End”.

Jag tror att jag skulle trivas bättre i en sydlänsk kultur, där man får släppa fram sina känslor. Här i Sverige står man ju och kämpar för att inte visa någonting, utom att man är ”cool” och har läget under kontroll.

Jag är inte ledsen, tro inte det. Jag fick just sparken, är pank, min fru har lämnat mej och jag har brutit benet, men inte gråter jag inte…
Jag tror det kan vara därför som vi lätt mår dåligt på insidan i Sverige. I andra länder har man ju ”gråterskor”, just för att locka fram sorgen hos den sörjande, bara för att man vet att det kan vara farligt att inte släppa fram gråten. Det är spännande hur vi människor formas beroende på i vilken kultur vi befinner oss.

Nåväl, pappas begravning blev lyckad, kan man säga så?
Jag tror i alla fall att pappa skulle ha varit nöjd. Det kom många till kyrkan och det är inte dåligt när man är 86 år och de flesta vännerna redan har ”slutat”.

Det var rörande att se pappas vänner ta farväl. Minnesstunden innehöll många tal och skratt, vilket kändes positivt. Ett bra sätt att få lämna ”jordelivet”, när alla vet att ens vandring är över och det finns ljusa minnen kvar.

En epok är över och livet går vidare. Allt för fort bara. Speciellt den här veckan, kunde livet få slå av lite på takten, så att jag hinner med allt jag planerat. Det är nämligen en vecka när det är underbart att vara lärare = SPORTLOV.

Ja, jag har promenerat lite extra, fast vad hjälper det på den store magen?!

Sedan sover jag länge på morgonen och bara njuter av den lunga takten.

Förresten, hur många veckor är det till påsklovet?

Livsnjutaren

27 januari 2009

Ett ålderstecken…

Mitt nuvarande favorit TV–program är ” På spåret”. På lördagsmorgonen lyssnar jag på ”Ring så spelar vi” och ”Melodikrysset”.
Nu är det ”kärring–varning”. Det är ju sådant som morsan gör.

Jag kände mig lite krasslig i helgen och beklagade mig för sonen.
– Vad är det med dej, sa han ?
– Jag vet inte, svarade jag, känner mig inte i form, helt enkelt.
– Du är väl gammal, sa han då.
Vaaaa???

Alla frågar om jag inte ska bli mormor snart?
– Inte på länge, svara jag.
– Bara det inte dröjer för länge, sa någon, då orkar du inte med det.
Varför påstår alla att jag är gammal ?

Ok, jag vet att detta år ska jag fylla 50. Ja, inte förrän precis i slutet, tröstar jag mej. Men detta magiska tal framkallar faktiskt ”åldersnoja” hos mej.
Fast när man väl kommit över den gränsen, så blir man väl inte äldre? Det känns som jag kommer att stanna där länge. 51, 53 och sådant det finns långt bort i framtiden.

Fast det finns fördelar med att bli gammal. Man kan gå med ful mössa utan att bry sig och välja praktiska kläder framför fina.
Man kan prata högt för sig själv på Hemköp, det är ändå ingen som bryr sig om en gammal tant.
Fast det är klart, man ställs inför en del svåra val, såsom, ska man lyfta bysten och ha BH, eller ska man skippa den och vara slät i ansiktet i stället ?
Ja, tyngdlagen arbetar ju inte precis för mig längre.

I övrigt har helgen gått åt till städning och umgänge med vänner.
Firade äntligen, sonens födelsedag med ”hotellaktig” frukost, där hela familjeklanen var med, mysigt.
I söndags var det tårtkalas för Ali som fyllde 25 år. Han är asylsökande från Irak. Jag träffar ju ofta människorna i ”Rosa Huset” = asylförläggningen i Skillingaryd. Det ska jag blogga mer om någon annan gång.
Nu måste tanten få sin skönhetssömn.

P.S Nu har även söte Magnus fått lämna körslaget, vad ska jag ta mig till….???

26 januari 2009

När körslaget kom till Skillingaryd

Jag gick till kyrkan i torsdags för att sjunga i kör. Jag var tveksam in i det sista, jag har ju egentligen inte tid. Men samtidigt kunde jag inte låta bli, för jag vet att det är så roligt med körsång. Så till slut gick jag bara för att kolla hur det var.
Det var toppen roligt!!!! Alla var där…utom Robert Wells.
Ni som missade det, ni måste ta chansen nästa torsdag.

Vi sjöng och det lätt bra, det gungade och det var fullt av folk som ville vara med. Nästan hundra personer. Ja alla var verkligen där och ”Gunnel i Backen” for runt med sina deltagarlistor, skriv på, skriv på…

Jag kunde knappt koncentrera mig på sången, för jag hade fullt upp med att kolla in alla och vinka åt bekanta. Ja, hela skogen måste ha varit tom, för alla från Tofteryd var på plats.
Anna-Maria var lysande, nästan som ”snygg-Erik”.
Det hela ska ju mynna ut i en gospelkonsert och det kommer att bli en underbar sådan det anar jag redan. Då ska vi få sjunga med proffs. Det måste ju betyda att Carola kommer, så tänker jag. Om inte, ja då blir jag besviken.

På tal om körslaget, hur kunde Wells bli utröstad ? Hörde ni inte att han var bäst, klart proffsigast körledning, enligt mej. Morsan och hennes ”tantpolare” de håller på Magnus. Han är så söt säger hon, hur det går med sången bryr hon sig inte om. Så förlåt Robert att jag inte ringde och röstade på dej. Nu när Wells är borta, är hela programmet en flopp för mej.

Det är förresten åt skogen med det meta i samhället.
Röda Korset och hjälporganisationer ska betala för att de arbetar ideellt. Ska man inte vara glad för att det finns snälla människor som ställer upp på sin fritid?
Barnen får inte ta med matsäck till skogen, får de ta med en banan till skola ?
Eller ska det finnas kontrollanter för det???
Vad håller de ledande på med. Förmyndarsamhälle…eller?
Snart får man väl inte byta underkläder utan lov.
Ta tag i de verkliga orättvisorna och problemen i stället.

Vi arbetar med värdegrundsfrågor i skolan, det tycker jag att någon skulle lära dem i Gaza. Där är det några länder som behöver träna sig i social kompetens.
Herr Obama har flyttat in i Vita Huset = ”Sweet Home Herr Obama”.
Världens nye Frälsare. Frågan är om man haft så höga förväntningar på en ledare sedan Jesus red in i Jerusalem? Måtte man inte ”korsfästa” även denne hjälte, om hans strategi inte fungerar och det inte blir som folket tänkt sig.
Kan verkligen en man skapa ordning i det kaos som breder ut sig över världen ?

Ja, den som lever får se.

20 januari 2009

Varför...

Jamen, nu är det ju alldeles hopplöst.
Förra veckan gick ju i förvirringens tecken efter pappas bortgång.
Ni vet jag var någon annanstans i tanken och glömde saker och så.
Som detta att jag efter en SPA-dag i lördags på Badhotellet i Tranås, satte ifrån mig badväskan utanför entrén och sedan åkte ifrån den. Inte förrän framåt kvällen började jag sakna den. Som tur var hade personalen på hotellet sett väskan och trott att det var en bomb i den. Då den endast visade sig innehålla baddräckt i storlek stor, tog de hand om väskan, så att jag kunde återfå den.
Maken var naturligtvis sur på mig, då jag var tvungen att resa till Tranås en extra sväng. Men jag var inte längre bort än Ödeshög som tur var.

Nu hade jag tänkt ladda om och skriva något roligt, men då händer nästa tragedi.
Mina tankar är hos familjen som förlorat sin pojke så hastigt i en helt onödig olycka. Livet kommer att gå vidare, men det kommer aldrig att bli sig likt igen för dem. Det är fruktansvärt.
Det känns som det varit alldeles för många sådana här hemska händelser på kort tid i vårt lilla samhälle, eller är det bara som jag inbillar mej?
Visst blir det mycket prat när något sådant här händer, men också en känsla av samhörighet, vart jag kommer i dag är stämningen låg och man pratar stilla med varandra om det som hänt. Många tänker nog tanken, det kunde ha hänt mej/oss. Åter slås jag av hur sårbart livet är.
Därför gäller det att tacksamt ta sig an varje ny dag och försöka göra det bästa av den. Så var ska jag hitta på den här dagen ??? Pussa lite extra på mina barn kanske ? Och även på maken…
Så får det bli, Carpe Diem.

14 januari 2009

Allvar….

Var jag inte lite nedstämd och allvarlig vid slutet av jullovet ?
Jovisst var jag det, ett tecken tänker jag nu.

Letade efter roligheter och det kom en, när jag blev bjuden på dam-middag i lördagskväll.

Men sedan hann livet plötsligt ifatt mig. Jag fick snabbt lämna feststämningen och fara till mitt föräldrahem i Ödeshög.
Min far hade fått hembud.
Han var till åren kommen och hade levt sitt liv, men ändå, det skakar om.
Jag har länge levt med bönen, låt min pappa får dö hemma, för han är livrädd för sjukhus och skulle gå under om han hamnade på en långvårdsavdelning. Han har aldrig velat åka bort, utan har trivts bäst hemma, på sin gård. ”Åka och trasa”, som han sa, det gillade han inte.

Doktorn besökte han bara i nödfall, som när han råkade komma i vägen för motorsågen, då väntade han med att åka hem från skogen till det var kaffepaus. Sedan drack han kaffe och bytte om, innan han åkte till läkaren och sydde ett antal stygn. Nu kunde han inte vara i skogen mer, men han fann på att han kunde binda upp armen med en livrem, hänga en krok i remmen och i den en färgburk, sedan kunde han måla. Jamen, det var väl onödigt att sluta arbeta bara för en liten skada. Sådana är väl gamla ”krutgubbar” ?

Nu fick han sin perfekta död, hemma i sitt hus. Det gick fort och var ett utmärkt beställningsjobb från vår Herre, jag kan inte klaga.

Men plötsligt kom tankarna om hur kort och sårbart livet är och så många minnen.

Då begravningsbilen sakta rullade bort med pappa från hans gård, vällde gråten fram. En epok är borta. Jag vill vara liten igen, slippa ta ansvar, ha alla nära och kära runt mig. Tänk så kul det var när barnen var små och lekte med morfar. Det känns inte länge sedan, så fort det har gått, vart tog åren vägen ?

Ja där befinner jag mig i dag, i frågorna kring liv och död och döden har vi ju effektivt tagit bort från vår moderna tillvaro, konstigt eftersom det är det enda som är säkert.

Lördagsnatten bjöd på ett otroligt månsken över Östergötland och mitt i natten var skenet så starkt att det nästan var ljust som på dagen. Det strålade över pappas gård. Det fattar du väl,- sa min dotter, att Gud lyste upp vägen för morfar när han skulle till himlen.
Det är skönt i sådana stunder att finna tecken.

Och min far han är garanterat i himlen nu. Flera av hans närmaste vänner har precis flyttat dit. Så vet du vad jag tror att han gör just nu ?

Jo, han sitter på ett moln tillsammans med de andra gubbarna och så talar de om virke och garanterat om sågverk. Han har det bra.

Tack för allt pappa. Ha det gott

9 januari 2009

Gott nytt...

Nu sitter jag här som Alfons Åberg.
Ja, ni har väl läst boken där han sitter vid den barrande granen, med de sönder lekta julklapparna, vid TV som bara visar testbilden och bara deppar.

Så är det nu. Allt roligt är över.
Alla julförberedelser, alla trevliga kalas, den goda maten är uppäten, nyår med gäster, glitter och raketer.
Nu hänger verkligen granen, det ligger damm på tomtarna, det är slut med uppe-sittar-kvällar och sov-morrnar.
Dessutom är det tomt i plånboken.
Det enda som har hänt är att maginfluensan har anlänt.
Så här sitter jag och känner mig nedstämd.
Mitt fina julpynt ska bort, så tråkigt, allt blir som vanligt igen, fast lite färglösare. Det har ju varit så fint med alla upplysta fönster.
Kort sagt – jag hatar januari, förresten hela det första kvartalet.
Dessutom har snön försvunnit. Det är tyngt nu det märker ni….suck..

Men Alfons Åbergs farmor säger att det är bra att ha tråkigt ibland, annars märker man inte när det roliga kommer. Det behövs ”rak-sträckor”, det kan inte vara kul jämt. Visst är det så och allt ska inte finnas jämt, jag håller nog på det.
Affärerna ska vara stängd visa dagar. Kräftor ska inte finnas hela året. Det kan inte vara fest varje dag.

Så..ja,ja…..Jag får väl sitta här och vänta på att det ska komma någon roligt.

Förresten jag tror att den första roligheten redan är här. Rea i Beklädnadsaffären.
Jag var där och varenda dam i hela Skillingaryd var där och jag tror att vi alla letade roligheter tillsammans, att hitta ett fynd på rean.

Så ok, jag tar nya tag och stretar vidare, välkommen 2009.

21 december 2008

Julklappar är det bästa jag vet...

I år ska vi inte ha så många paket, det säger vi varje år.
Men det blir samma sak. Nu står det flera kassar med oinslagna saker hemma hos mej. Problemet är ju att jag älskar att få paket och än mer att ge bort. Därför slår jag också in allt från tandborstar till tvålar.
Allt man kan tänkas behöva vid jultid.
Bekymret är att jag kan få för mig att en person behöver detta också, men då blir det orättvist mot nästa, så då måste även den personen få något mer.
Sedan kommer det i spinn…

Det var ju så mycket enklare att köpa julklappar förr, då var barnen glada för en Barbiedocka för 70 kr, nu när man frågar vad de önskar sig, får man svar som en elgitarr, som bara går på 2.800 kr.
Glöm det…sådan julklappsbudget har inte jag, plånboken är tom som den är.

Sedan är det en sak som verkligen oroar mig, jag börjar bli som morsan...
Ja, hur kul är det, att upptäcka att man plötsligt uppträder på samma sätt som ens mor. Jag menar, jag har ju retat mig på den egenskapen hos henne i alla år.
Hon brukar alltid härja på julafton om något paket som har försvunnit och sedan kommer hon med en julklapp fram i juni, när hon har städat i garderoben.
Nu har jag fått liknande problem, jag glömmer vad jag har lagt saker och jag kommer inte alltid ihåg vad jag köpt, eller slagit in.
Därför är det ingen idé att köpa paketen tidigt, då faller de bara i glömska.

Förresten varför blir det alltid så, hur tidigt jag än försöker börja inskaffa mina paket, så har jag alltid ett par kvar så här långt fram och just därför måste jag i alla fall in och trängas i julruschen och då händer ju det som jag skulle undvika.

Ett annat bekymmer är att jag lyckats få två barn som fyller precis vid jul.
Så det gäller att även köpa födelsedagspresenter. Det blir mycket att slå in.
Ja, man borde dra mer på julklapparna, men det är ju så roligt.
Så nu ska jag hem spela julmusik och krusa snören.

Det lackar mot jul…

20 december 2008

Årets julgräl

Nu är den på plats och tindrar så fint, granen.
Jag tycker om att ha julgran, den lyser upp så vackert.
Och så länge det går vill jag ha en äkta gran. Jag tycker om när det luktar skog inomhus.

Fast mannen påstår sig lida av granallergi.
Han får utslag säger han, men det varar bara så länge granen ska sättas på plats, sedan går det över och han kan sitta bredvid den och äta knäck utan problem.

Men att få julträdet på plats tär på humöret. Har vi inte grälat tidigare under året, så ökar risken nu.
Mina granar har nämligen en tendens att vara mycket vackra när de står ute i skogen, men när de kommer inomhus, blir de plötsligt sneda och saknar både barr och grenar.

Granen är alltid för lång och då ska maken ta bort en bit. Då menar jag bara en liten bit, men medan jag tittar bort har det hänt att kan sågat av hela toppen.
Sedan ligger man där och skruvar och skruvar för att få fast den i julgransfoten, men då den ser ut att vara rak från ett håll, så är den krokig från ett annat.

Sedan kan man hålla på så, länge. Jag har en kompis som spikade fast sin gran i väggen ett år för att få den att stå rak. Ja, vad gör man….???
Det gäller också att välja vilken sida som ska vara utåt och vilken sida man kan gömma in mot väggen. Problemet är att de flesta sidor behövde vara in mot väggen.

Men det värsta är ändå julgransljusen. I år köpte jag en ny slinga, vi har tidigare haft en som liksom gick runt. Kvittade hur man gjorde så hamnade alla ljus bara på en sida och ju mer man flyttade runt ljusen, ju sämre blev resultatet.
Det är precis då, som adrenalinet börjar pumpa i kroppen, det så lätt brister och man börjar skrika på varandra.

Ja, visst är det väl härligt med jultraditioner...

19 december 2008

Äntligen jullov

Har räknat ner nu ett tag och precis för en stund sedan började jullovet.
Fatta….vad göttttttttttttttttttt

Och allra bäst känns det ju så här precis efter julkaffe. När man är på väg hem och lovet fortfarande känns långt. Om bara ett par dagar kommer man att upptäcka att tiden rusar fram även då man är ledig och att lovet snart kommer att vara ett minne blott.

Men just nu är det bara härligt.
Det enda som kan slå den här känslan, det är att få sommarlov.
Det är bra att vara lärare i de lägena. Fast i år är det många som får lång julledighet. Vissa frivilligt andra av tvång. Varslen och de dåliga tiderna gör sig påminda. I USA får de anställda inom bilindustrin en hel månads ledighet, det kunde ju ha varit skönt om de inte vetat att det berodde på total kris i världsekonomin.
Att vara ledig är skönt bara när man vet att det handlar om en begränsad tid och att man har ett arbete att komma tillbaka till.
Nej måtte detta vända och industrin börja rulla igen.

Jag har alltid så många planer så här i början av ledigheten. Jag ska vila, promenera, läsa, se på TV, spela spel, umgås med familj och vänner, listan är lång. Men min erfarenhet säger mig att jag inte brukar hinna med eller orka så mycket.

Förresten jag börjar redan känna det, ont i halsen.
Ja, jag blir alltid förkyld till jul. I samma minut som jag säger till min kropp att nu är du ledig, då kommer hostan. På väg hem från jobbet börjar huvudvärken och så ligger jag där på soffan resen av lovet och snorar. Sedan brukar jag piggna till på trettondagen och kan vara åter på jobbet efter juluppehållet.

Men so what…..just nu har jag fått jullov och det känns bara så underbart !!!!

17 december 2008

Julhälsningen ska vara manuell, inte digital

Äntligen klar, tror jag... eller har jag glömt någon ?
Det har jag säkert, det brukar alltid vara så.

Vilken tid det tog, men jag bara vägrar göra på annat sätt.
Julhälsningen ska komma per post och det med basta.

Jag protesterar mot att sätta likhetstecken mellan julhälsningar via SMS eller mail och julkort som kommer med post.
Det hjälper inte att de blinkar och lyser.

På tal om det, en gång fick jag ett självspelande julkort. Det var så käckt när det spelade Jingelbells, det var bara ett problem, det ville inte sluta.
Det spelade i brevlådan, det spelade inne i huset. Jag försökte slänga det, men då spelade det i soporna. Till slut kom jag på att det blev tyst om jag lade det i frysen. Men man kan ju inte ha julkort i frysen heller.
Så fram åt våren, ja då fick jag helt enkelt ta sönder kortet och slå sönder spelverket med en hammare.
Men det var en riktig julhälsning det.

Jag älskar att få vykort i min brevlåda.
Det ska vara handskrivna hälsningar, då blir mitt hjärta varmt.
Roligast är det om korten är hemgjorda, eller alldra bäst, en fotografisk hälsning.

Därför försöker jag varje år få till en personlig hälsning från familjen.
Resultaten blir väl inte alltid så lyckat. Men hur lätt är det när ungarna grälar, mannen ser sur ut och kaninen inte sitter still.
Sedan skickar jag mängder med kort till vänner och bekanta.
Men det uppstår alltid några varför...

Exempelvis, varför får man julkort från dem man inte har skickat till och varför hör de man skickade till inte av sig ?

Eller varför finns det alltid några som man inte har någon adress till och som man varje jul tänker ta fram en adress på, men som man inte gjort till året därpå heller.

Eller varför får posten ta så mycket betalt för sina tjänster?
Vill de inte att man ska skicka några julkort eller?

Jag menar, det är ju så dyrt med frimärken.

Och det tar ju för mycket tid att stå och ånga av gamla märken och fuskanvända dem.

Nåväl, nu är korten snart postade på lådan och jag själv ska med glädje ta min post ur lådan de närmaste dagarna och njuta av de hälsningar jag får.

En hälsning vill jag också sända till de trevliga personer som gett mig beröm i gästboken, tack det värmde.
Och tack för den nominering jag fått som årets Skillingarydsbo.
Det gör mig nästan generad, det var verkligen fantastiskt, men skulle jag ha gjort mig förtjänt av den fina utmärkelsen!

Avslutningsvis en uppföljare till det jag skrev sist om att bo på en liten ort, visst kan det vara trist.
Jag menar man får ju inte se lika mycket, som om man bodde på ett större ställe, som Stockholm eller så....
Men å andra sidan, man får höra desto mer.
Så det jämnar ju ut sig, eller hur?

15 december 2008

Å, vilken härlig weekend...

Jag har varit på romantisk helg i Stockholm med maken.

Det var barnens present till föräldrarna, de hade ordnat boende och teater.
Ja, de visst nog bättre än vi själva vad vi behövade.
Och tänk, vi klarade det.

Ja, det var inte utan att jag var lite orolig. Vad skulle vi prata med varandra om så länge ? Skulle det bli som vanligt att maken blev sittande med en bok och bara hummade till svar ? Men mannen ansträngde sig och var social, han till och med gick i affärer med mej. Jag släppte bara iväg honom några korta stunder, så att han kunde vila upp sig på Claes Olsson och så...
(Antar att han nu är överansträngd av detta och inte kommer att vilja umgås med mig förrän nästa år.)

Julkassarna de fylldes och pengarna försvann. Det är hemskt dyrt i storstaden.
Det var vackert med lampor överallt och snygga skyltfönster, men lite saknade jag enkelheten i Skillingaryd. Ja, affärsbiträndena var stressade och inte speciellt trevliga.
Vi fick även skäll av en busschaufför för att vi inte gick av på rätt ställe, hur ska vi veta det som är från landet...08.

Nej, jag är van vid god service...
Och är verkligen tacksam så länge man kan få låna hem och prova kläder och Linneá på Beklädnads affären, tala om precis vad som sitter bra och vad jag absolut inte ska ta på mej.
Så länge det går att få betala senare på ICA för att jag har glömt plånboken och då jag inte behöver visa leg. överallt, utan är känd (ökänd) på platsen.

Synd bara att vi inte har större utbud av affärer här på hemmaplan och ett café, med
cafe latte och annat italienskt i utbudet.

Vet ni jag är trött på de stora Galleriorna och längtar efter de små affärerna som fanns när jag var liten. Jag kan komma ihåg hur det luktade i Garnaffären = Lilla-Boden, eller i fiskaffären och Ost-affären. Och tobaksaffären, där allt fanns.
Eller den lilla lanthandeln.
Det var faktiskt ”Kalle-Mögel”, där hemma hos mej som uppfann de långa öppet-tiderna, eftersom han bodde i affären hade han öppet dygnet runt.
Nej, fram för fler små affärer.

Det var härligt att vara i huvudstaden och få lite puls, men frågan är om inte slogan håller.

Handla där du bor
Inte så dumt som du tror

11 december 2008

Extremt härligt julbad

Så är jag då klar med en av årets julklappar, den till mej själv.
För i år ska ju klappen vara en upplevelse och det fick jag igår.
Årets julbad klarades nämligen av med bastu extrem.
Det betyder att man har en extremt trevlig kväll, då man kladdar in sig med honung och salt och trivs extremt väl.
Ni som har prövat det vet hur härligt det är och för er som inte känner till det, rekommenderar jag detta.

Under flera timmar var vi ett gäng damer från en av mina vattengympagrupper som stekte fläsket. Vi pratade och skrattade medan Lotta i hög form viftade runt den varma luften i bastun och fick det att dofta både citron och lavendel.
Mellan varven drack vi vatten, åt frukt och badade. Ja, hela jag var glaserad som en julskinka när jag gick hem, men inte märkte väl gubben att jag hade fått skinn som en ”barnrumpa”, pyttsan...
Men ren är jag och nu behöver jag inte tänka på mer bad före jul.
I stort, en mycket lyckad kväll, när man fick glömma julstressen och bara njuta.
Hade nästan hoppats på någon fönstertittare, så många valkar som vi visade upp, men man kan ju inte få allt.....

Sedan är jag tacksam över att folk reagerade över chefen på Coops idiotiska förslag om att porta Frälsis.
Det råder någon slags idé i samhället, om att vi måste avskaffa allt som har med kristen tro att göra, men den som gjort sig till talesman för detta har inte tagit pulsen på folksjälen. Jag tror att många bär på en tro och har hjärta för de som lider. Och bland kriminella och missbrukare ska du inte tala illa om Frälsningsarmén, det ska du ha klart för dej. De håller frälsis högt.

Man vill förhålla sig neutral, sägs det, men vad är det ? Att blunda för de behov som finns ?

Telefonsförsäljarna skulle få vara kvar. Ja de har ju kontakt med ovan, men frågan är om det är rätt signal....

Nej, det är gott så länge någon orkar arbete ideellt och inte bara tänker på sig själv och på profiten. Som orkar stå och frysa och uppmana oss stressade egoister att ge något av vårt överflöd.

Jag tror att det här ger en extra skjuts åt insamlingen i jul, jag tänker i alla fall lägga en liten slant i bössan. Och jag säger bara, tack Frälsningsarmén,

Håll grytan kokande.

10 december 2008

Mer glitter åt folket..

Att i går var det fest.
Det var en kollega som fyllde jämt och en annan som skulle gå i pension och då
det nästan sammanföll med Nobeldagen, så var det klart att det skulle gå i glittrets tecken.

På Sörgårdsskolan finns ett gäng som verkligen kan fixa fester, så dukningen var underbar och det tindrade om hela tillställningen. Det var härligt att en kväll få byta den vanliga gråa lunken, mot en festenskväll, då alla kom i det ”glittrigaste” de hittat.

Själv tog jag på en revyklänning (tack Wivi) och eftersom jag samlar på peruker tog jag även på en sådan. En tjock silvergirgland fick bli boa och av steltglitter gjorde jag en tiara.

Mannen var förtvivlad när han kom hem, jag hade slitit ut en massa saker från mina lådor och det låg glitter på hela badrumsgolvet. Ja, det är ju inte så ofta detta används, så jag fick leta och improvisera.

I dag sitter jag här åter i tjänst, men naglarna är fortfarande snyggt målade och det singlar ner ett guldkorn då och då från håret.

Tänk just nu finns det de som tar på fracken och balklänningen för att gå till stadshuset.
Om jag fick uppleva det, bara en enda gång, att få vara så vacker och få se allt från kungen till underhållningen glittra i blå salen.
Att i verkligheten få sitta där när de kommer nerför trappan med glassen och det spunnet socker.
Men vad är väl en bal på slottet.......????

Jag är ändå för tjock för att komma i en aftonklänning och vad skulle jag kunna säga på engelska till Nobelpristagaren i kemi???

Nej, bäst att fokusera på verkligheten. Det är dax för lunch och i skolmatsalen är det visst blodpudding i dag.

That´s life...

8 december 2008

Hej på er

Nu ska jag försöka börja Blogga.
Jag vet knappt vad det är, men det är modernt, det har jag förstått.
Så här till en början var det tänkt att jag skulle berätta lite om mej själv.
Det kommer, men det får faktiskt anstå till nästa inlägg, jag måste nämligen i dag få eftersnacka lite om Robert Wells-konserten.

Ni var väl där ? Det kändes som om minst halva Skillingaryd var på plats. Ja, alla var verkligen där och det var ös. En kul konsert, men ibland hade jag svårt att koncentrera mig på själva showen på scen, för jag följde även en annan show, den framför baren.

Jag hade valt en ståplats. Jag har lurat ut att då kan man stå så man ser bra hela tiden och får det bästa ljudet, men då hamnade jag så att jag även kunde följa det som hände bland de som under kvällens gång mer hade en egen föreställning, än lyssnade till Robban.

Och vet ni Skillingaryd känns som en stor familj. De som förväntades bli blaskiga, blev det, de som förväntades dansa på borden gjorde det och de som förväntades stöta på alla gjorde det. Det här säger jag med värme i rösten, det var ju personalfest på flera företag och nu var det en kväll när man ville ha kul och glömma alla trista varsel, så va då ? Men det kändes så typiskt Skillingaryd.

Robert var kanske lite irriterad på okoncentrationen bland delar av publiken. Men så är det lite, finkultur det är inget för Skillingaryd, det vi förstår oss på är rocken roll och öppen bar.

Så kom det också loss på allvar när själva julföreställningen var över och Wells kom loss med AC/DC, då dansade vi alla på ståläktaren och det var kul. Alla åldrar släppte loss och vi skakade på benen i takt. En härlig känsla !!!!!!

Nej, det var ett bra arrangemang och jag hoppas att Robert inte tröttnat på oss, utan vill komma tillbaka, han känns nästan som en kille från bygden efter alla de gånger han varit här.

Det är bra av Carina Remnemark att locka hit honom, men jag är lite besviken på hennes klädval. Det var väldigt lugnt med guld klänning, jag brukar tycka att hon är spännande när hon gör entré i chockrosa eller knallgrönt. Fast det är klart, guld passar bra på en julshow.

Jag har även avnjutit en annan typ av konsert i helgen. Det var i missionskyrkan i Hovslätt, där yngsta dottern tjänstgör som ungdomsledare. Vilka musiker, vilka körer. En härlig upplevelse !!!!!

Sedan har jag även själv övat inför vår egen julkonsert i missionskyrkan Skillingaryd. Det är ju så härligt när man står där och sjunger, men att öva in allt är slitsamt. Vet ni hur svårt det är att sjunga Jul, jul, strålande jul...fattar inte, det låter alltid bra när jag sjunger med i julskivorna hemma. Ja, jag är inte speciellt duktig på att sjunga, jag är mest med i kören för att jag fyller ut bra.

Jag kunde sjunga när jag var liten. Sjöng solo på skolavslutningarna långt upp i åldrarna och blev alltid uttagen till Lucia. På den tiden var det ungefär som att bli uttagen till Idol. Man fick gå in till kantorn och sjunga och så meddelades det om man hade blivit uttagen. Vi som fick vara med var glada och de som fått höra att de saknade sångröst grät. Det var innan man visste vad psykologi var.

Länge bestod mina låtval av Gullan Bornemarks skatter, som ”Min lilla ponny”. Och jag sjöng ”Sudda, Sudda bort din sura min”, på examen i tvåan.

Men någonstan på vägen tappade jag min sångröst. För många hesa dagar som skrikig förskollärare, vad vet jag....?? Men nu får jag mest anse det som nåd att jag för vara med och tralla ”gläns över sjö och strand”.

Allt för den här gången, ikväll ska jag bese veckans första Luciatåg. UV-scouternas i missionskyrkan. Det är alltid lika festligt att se småtjejerna med sina förstora kronor som ramla ner runt halsen, eller när glittret kliar och de elektriska ljusen inte vill brinna. Det är så charmigt med dessa naturliga inslag som finns hos de små.

Hittar du stavfel? Så är det, jag jobbar som specialpedagog i skolan, men stava det har jag aldrig kunnat, det bjuder jag på.

Tjingeling