12 april 2010

Våren...

Våren är ljuvlig och jag börjar fatta att den är här nu. Igår höll jag nämligen på att skrämma slag på några familjemedlemmar genom att ropa ”Kolla, tussilaaaaagooooo!!!” när vi var ute och åkte en sväng.

Frågan är om den inte ställer till med saker i vissa medelålders hjärnor också. Jag har hört talas om en – i vanliga fall väldigt samlad och korrekt person – som för ett litet tag sedan gjorde flera lustiga saker bara på 10 minuter. Började med att köra fram och tillbaka utanför en kunds företag eftersom hon (menar den, personen ifråga) blandade ihop byggnaderna. Fråga inte...

Efter att ha varit på kundbesök fick samma person den briljanta idén att passa på att handla lite på arbetstid så den tiden skulle sparas efter hemgång. Chefen är en trevlig typ som tillåter sånt. Annars får han passa sig :-)
Där är en affär! *Blink, blink* med vänstern å så svänger vi. Japp, in på cykelvägen... Personen låtsades som det regnade - och det gjorde det verkligen inte, vårsolen strålade - när bilister och annat löst folk tittade surt. Ryckte på axlarna och tänkte; Jaja, det var väl inte så farligt.
In i affären - som var alldeles ny för den här nu lite förvirrade människan - och vinglade runt tills det som behövdes var hopplockat. Till kassan och ut. Men hallåååå... Dörren gick inte upp. En förlägen blick på omgivningen och där stod det, lite längre till höger: UTGÅNG. Med röda - relatint stora - bokstäver.

Är det möjligen nåt i luften? Som yr och irrar till det? Eller är det bara solen och värmen som tar plats och tränger undan varenda annan, mer nyttig tanke? Skönt är det i alla fall!

27 februari 2010

Tant Teaterapa...

Igår blev jag brutalt (lätt överdrift) påmind om att det nog finns en bakomliggande - dold - anledning till att jag inte varit på Skillingarydsrevyn tidigare. Många gånger har det funderats på att gå dit. Jag har varit såååå nära att köpa biljett. Men icke. Något har kommit emellan varenda gång.

Så inte i år. Nu samarbetade tillfälligheterna och jag hamnade i teatersalongen på Skillingehus till slut. Jag hade en trevlig kväll i gott sällskap, blev road ordentligt.

Där satt jag bland alla andra och hade det trevligt. Helt plötsligt fick jag sällskap innanför pannbenet. Det brukar i och för sig inte vara totalt tomt där annars, heller, men nu var det en bortglömd bekantskap som hälsade på. Eller snarare förträngd.
Fröken Teaterapa knackade på dörren och ville komma fram. När jag försiktigt plockade fram henne i ljuset såg jag att hon visserligen borde byta namn till Tant Teaterapa, men det vågade jag inte påpeka just då.

Nu stormade hon ut från sitt dammiga gömställe. Ställde sig i givakt och hytte åt mig med sitt spretiga pekfinger. ”Hördu! Varför sitter du här? Sitta här och glo när du hellre vill vara däruppe?” Hon lät sur och gnällig (som vissa tanter kan göra ibland när det inte blir som de vill) och jag var rädd att nån annan skulle höra. Såg mig omkring lite försiktigt men ingen annan verkade lägga märke till henne. De hade fullt upp med att följa med i det som hände på scen. Tur det.

”Hallåååå, svara då” Påstridiga människa. Hon vet ju mycket väl att jag sitter här för att jag har låtit det bli så. Rättare sagt låtit bli att följa den där önskan som funnits (finns...) om att stå på scen. Det är inte så lätt att ändra på. Det är ju inte precis så att det strömmar in anbud och erbjudanden om att få uppträda. Kan det bero på att ingen vet att jag vill? Inte ”rätt” person i alla fall. Jag blängde lite surt på Ta...Fröken Teaterapa och försökte få henne att krypa tillbaka in i mörka hörnet igen. Hon såg inte ut som att det var det hon ville men till slut fick hon ge sig. Jag vann. Igen. Tyvärr.

Men om det är nån därute som tycker synd om henne så hör gärna av dig. Kanske kan jag damma av henne tillräckligt för att hon ska duga i strålkastarskenet?

6 januari 2010

Fenomenet Ullared

Igår, en helt vanlig lördag, sitter vi med goda frukosten och bara minstingarna hemma. Maken tittar på mig och frågar; ”Ska vi åka till Ullared?” På senaste tiden har han haft den idén uppe flera gånger. Jag har på allvar börjat fundera på om det är något fel på honom. Han är man. Han ska – enligt de principer och fördomar som frodas – vara allergisk mot detta Ullared. Små röda prickar bör sprida sig över kroppen. Blicken bli vild vid blotta nämnandet av detta shoppingens Mecka.

Men inte min man. Han föreslår att vi ska åka dit. Han var där innan jul, i värsta (?) julhysterin. Han borde blivit kurerad. Ska jag föreslå ett läkarbesök? En lätt hypnos?

Valet blir att ta det modiga beslutet att faktiskt följa med. Vi fyra gör oss i lugn och ro iordning och sätter oss i V70:n. Jag har då börjat få lätta illamåendesymptom. Om det beror på stress inför det som stunda skall eller på den klumpiga mjölken jag drack till frukost får vara osagt.

Vid ankomsten känner jag hjärtslagen öka. Parkeringen är värsta delen av dessa besök. Har jag bara fått lämna ifrån mig bilen och hämtat en kundvagn blir jag lugn. Träder in i Meckat med öppet sinne. Tar ett par korgar som placeras under vagnen. Eller inte under men därnere då. Så gör man i Ullared. De ska vara till att placera småsaker som schampo, balsam och diverse annat hygienmässigt i. Småsakerna består ofta av storpack, vet inte hur det går ihop sig.

Det viktigaste att handla denna dag var thermobrallor till de två äldsta tjejerna. GPS:en strulade lite där och tog småsvängar hit och dit på vägen. Ingen hjälp av ”Lillebabs” där, inte. Naturligtvis fanns det bara skotskrutiga eller helvita. Hmmm, inget jag vågar komma hem med. Det ska ju användas också.

Shit! Då får man väl leta efter nåt kul till hemmet istället. Pepparkvarn, köksgardiner, kanske? Trots hungriga döttrar vågade vi oss på en sväng till källaren. Och vad hittar vi väl där? Eller vi och vi, dotera. En Singer! Jag har pratat om att köpa ny symaskin ett tag, bristen på fungerande sådan har nämligen lett till att barnen blivit lidande. Där står den i hyllan och bara väntar på att få följa med hem. Priset är överkomligt och där verkar finnas det som behövs. Raksöm och sicksack. Den tar vi sa polisen.

Och på vägen hade jag råkat in på hästavdelningen och vad hängde där? Svarta. De fick också följa med och uppdraget ansågs därmed vara avklarat.

Vänta bara tills du får egna barn!

Ibland händer det att jag och maken tar oss tid för oss själva. Vi åker iväg en sväng. Lång eller kort. Utomlands eller till Willys.
Utan barn i alla fall. Det fungerar ju så – som de flesta redan vet och känner – att hur mycket man älskar sina barn så behöver man ha vuxentid på egen hand emellanåt.

Prata i lugn och ro utan att bli avbruten. Låta bli att prata om man känner för det, bara njuta av tystnaden. Njuta av maten sittandes hela måltiden. Det var i och för sig innan barnen blev så stora att man kunde kommendera dem att hämta saker och ting. Och de har blivit bättre på att låta bli att avbryta, men ni fattar andemeningen.

Det finns olika saker man kan ägna sig åt när inte barnen är med, på ett smidigare sätt, liksom.
Handla är en av de saker som kan vara lättare utan småttingar runt benen. Eller ännu värre; i andra änden av affären så man får leta reda på dem. Vad jag vill komma till är att de gånger vi hamnat på nåt hamburgerhak utan att barnen är med - varför gör man det, förresten, när man skulle kunna sitta på nåt flashigt italienskt ställe i skenet av levande ljus??? – så är det alltid nån familj med en massa ungar som ska sitta bredvid oss. Ni vet, dessa hemska barnfamiljer. Först tar det en evig tid i kassan innan alla bestämt vad de ska äta. Inte är det rätt o slätt Happy meal eller liknande. Ånä, det ska vara olika till alla. För att inte nämna drickan. Oj, det velas mellan Fanta, Cola och diverse annat – i evigheter.
Helst ska nån på toa mitt i allt, oftast någon av dem som inte bestämt sig för vilken mat som ska beställas.

Maken och jag brukar titta på varandra och le. Det vi menar med den blicken är ”Vad skönt att vi slipper det just idag. Vi kan sitta här och tugga i vår egen takt. De där föräldrarna skulle nog behöva lite egentid.” Typ.
Vad de föräldrarna tänker är ”Jaja, sitt där och tyck att vi är jobbiga. Vi har också rätt att vara här. Ni kan väl dra till nåt flashigt italienskt ställe och njuta av maten? Vänta bara tills ni får egna barn. Ni har ingen aaaaning om hur det är!”
De skulle bara veta vilken aaaaning vi har *s*

Eller så brukade jag tro att de tänkte. Nu är det nog inte så längre. Snarare; ”Vad glor du på, kärring? Ta med dig barnbarnen nästa gång så får du se hur det är!”

Tiderna förändras.

Farväl till en kär vän...

Vad är det för fel på stor bokstav nu då?

Jag har på senare tid insett att något är ställt på ända i världen. Då menar jag inte de gräsliga sakerna som krig och annat elände. Nej, detta är småsaker i jämförelse.

Och små är de verkligen – bokstäverna i början på för- och efternamn. För visst är det väl fler än jag som sett detta? Versalerna har liksom trillat bort och ersatts av små söta gemener. Inte hos gemene (höhö) man men hos allt för många. Enligt mitt sätt att se. Jag får nästan krupp!

En helig ko – stor bokstav i början på namn, städer o dyl – har fått små naggande illvilliga flugor som håller på att äta upp det som är rätt. Ajabaja! Smäll med flugsmäcken skulle de ha, di rackarna.

Jag är inte sämre (eller äldre) än att jag inser att det är e-postadresserna som ställer till det, i gott sällskap med chattandet. Vem hinner väl med att fixa till sånt ”lull-lull” som stora bokstäver, frågetecken eller annat när man har fullt upp med att greja smileys? Jag veeeeet, jag sitter också bänkad emellanåt :-)

Trots det har jag jättesvårt att låta bli att ändra om jag råkar börja en mening med liten bokstav. Det ser så fel ut. Avigt.

Nu menar jag inte att detta är något stort problem – som sagt – men nog är det värt att nämnas. Läggas till listan av i-landsproblem, kanske? Fast I-land då...

Premiär i Foppaland

Jag överlevde! Har återvänt hem till huset efter att ha tillbringat 3 nätter i Varberg. I husvagn! Många äro de som tvivlat. Tveksamt om du klarar det, har de sagt. Allra största tvivlaren var jag själv. Med ett stort frihets- och rörelsebehov så är inte husvagn det som står högst på önskelistan vad gäller platser att befinna sig på/i.

Nu var ju burken inhandlad och jag är inte sämre än att jag kan testa nya saker. Maken har muttlat nåt om att ”åker vi inte nu så kommer vi aldrig iväg...” Nu i detta fallet var alltså Kristi Flygare-helgen. OK, tyckte jag, vi åker torsdag och kommer hem på lördag. Två nätter, det är väl lagom? Speciellt om det blir kass väder. Njaaaa, onsdag ville resten. Åka direkt efter jobbet? Va? Är ni inte kloka? Jag som varit sjukt trött länge nu blev ännu mattare vid blotta tanken.

Men, jag gav med mig (!) och när jag hade jobbat klart var det bara hem och packa mina egna saker, resten var redan instuvat. Vinkade bye-bye till sonen och drog västerut. Kan erkänna – så här i enrum – att jag faktiskt såg fram emot detta. Tala inte om det för nå'n!

Det kändes väldigt underligt att vi var en av dem man brukar svära över, dessa *%*# husvagnsförare som finns överallt. Vi kom fram till Getteröns Camping och hade fått en kanonplats, nära till duschar o dyl. Peter visade att han kan det där med att backa in och placera rätt, det var ingen som hann dra fram stolarna och sätta sig på publikplats. Nu skulle vårt gemensamma mandomsprov utföras, förtältet skulle sättas upp. Grannarna sneglade lite men inte heller nu fick de anledning att titta på cirkus.

Tack vare att ett par av döttrarna har viss erfarenhet av campingliv så klarade vi det galant. Eller ja, åtminstone utan fadäser. Lite justeringar hit och dit och se'n stod det där så vackert. Tadaaaa!

Dags för käk. Hmmm, nu fattades bara en elkabel som räckte till elskåpet. Kvar hemma. Alldeles ny och fräsch ligger den hemma på gräsmattan, konstaterades det med en suck eller två. Jaja, det får gå med gasolen då. Och grillen. Nyinköpt även den. Och omonterad. Mamma grejar! Jag tog t o m till bruksanvisningen, den brukar jag inte ens titta åt annars.

Kan ni tänka er mina tankar när jag ligger där på förtältsgolvet i skymningen? Skruvar som ramlar hit och dit, en hungrig familj som ska mättas och en husvagn! Helt otroligt *s*

Jag fixade det utan raseriutbrott och när jag hade klarat det så förstod jag att resten skulle gå som en dans, en baggis! Det gjorde det också och nu är en ny fas i livet inledd (?).

Vi har skojat om likadana träningsoveraller men det har inte inhandlats några. Och vet ni vad jag tror? Foppatofflor är det nya, gemensamma kännetecknet för campare. Nästan så att det står nån vid infarten och kollar så att du har rätt skodon innan de släpper in dig. Huvva! Dessa plastsaker kommer aldrig att hamna på mina fötter. Hur sköna de än är (enligt utsago). Nej. Fult. Så in i Norden. Vi vuxna får åka med på ungarnas istället, vi liksom plankar in på deras bekostnad. *s*

Jag blev ordentligt grillad...

Tänk dig fem stycken människor med varierande titlar som sitter bänkade runt ett bord. Tänk dig sedan att du kommer in, lite smått spänd och nervös inför situationen. Du har en – bara en – chans att göra ett gott första intryck. Är det något som inte går att göra om så är det just detta! Det sägs att det går på ett par få sekunder, sedan är ditt öde beseglat.

OK, kanske är det inte riktigt så illa, men det är trots allt viktigt. Igår befann jag mig i denna obekväma sits, anställningsintervju.
Fem personer presenterar sig och sin funktion på arbetsplatsen, där är något som går fort i alla fall – att glömma vad de heter :–). Minns första och sista, de andra tre kom på slutet. Det gäller att fokusera nu!
Något av det första jag fick veta att de räknade med att ”samtalet” skulle ta cirka 45 min. Jag var ute därifrån efter 75... Jag blev ordentligt grillad kan jag konstatera. Är det ett bra eller dåligt tecken??? Återstår att se. Får besked om ett par veckor gissar jag.

En fråga man brukar få vid såna här tillfällen (dock inte igår) är vilken som är ens bästa respektive sämsta egenskap. Hmmm... Det gäller att ha genomtänkta svar, tolkningsmöjligheten är stor och det kan bli så fel. Alla har inte samma uppfattning om vad som kan räknas som positivt/negativt, ååånej!

Ett exempel: ”Anpassningsbar”
– Negativt tolkat: Jaha, en sån där som vänder kappan efter vinden, vågar inte stå för sina åsikter. Kan man lita på en sån?
– Positivt tolkat: Jaha, vad bra! Här händer det ju saker hela tiden så det gäller verkligen att kunna ställa om snabbt till nya situationer.

Så använd det på rätt sida skranket eller se åtminstone till att förklara ordentligt vad du själv lägger för värdering i ordet.
Jag har ett negativt ord som kan användas på mig, ”otålig”. Jag hatar att vänta! Speciellt på besked. Ofta är det ju så att man är beroende av någon annans besked om något för att man själv ska kunna arbeta vidare med sitt. Att behöva vänta på sånt, det är alltså inte min starka sida och det kan jag bjuda på om någon frågar om det.
Annars vill ju alla arbetsgivare ha någon som är stresstålig, självgående men samtidigt fungerar bra i grupp o dyl. Läser man annonserna så skiljer det sig inte så mycket på egenskaperna som eftersöks, det är utbildning och erfarenhet det hänger på.
Jag får i alla fall bra erfarenhet av att vänta, min otålighet prövas varje dag!

Alltså, nu är jag så trött på att vänta! Jag hatar verkligen att behöva vara beroende av andras göromål, att det ska påverka mitt mående och liv hur de beter sig. Arbetslös, men inte sysslolös, det stämmer egentligen in väldans bra på mig. Tyvärr så fungerar jag på det viset att jag har svårt att ta mig för saker under väntans gång. Samtidigt som det finns hur mycket tid som helst för att göra sånt man inte hinner med annars, så finns det också lika mycket tid att använda till att skjuta upp dessa saker. ”Nä, jag gör det se'n...” Känns det igen?

Men det här med väntan då... Först ska man vänta på att det överhuvudtaget ska poppa upp något jobb att söka, det är ett evigt letande bara det. Se'n ska man skriva en ansökan som är alldeles enastående och utmärkande, annars är det kört. Har man inte något speciellt så hamnar ansökan med 98% säkerhet i den hög som gallras ut direkt. OK, jag har inga problem med det, jag gillar ju att skriva, så den delen brukar lösa sig. Ja, så är det då väntan på att ansökningstiden går ut. När det datumet är passerat så får man fundera på hur pass långt efter det är rimligt att man kan vänta sig ett svar. Dagarna går och man hoppar till varenda gång telefonen ringer. Kan det vara...? Nähä, inte det. Jo, ibland är det ju faktiskt det och då ska man bli nervös för anställningsintervjun. Det är ett trevligt dilemma, i och för sig, bara att bli kallad till intervju lyfter självförtroendet och framtidstron till oanade höjder :-).

Man träffar den presumtive arbetsgivaren och allt känns bra, nu är det bara att åka hem och vänta på ytterligare besked. *suck* Denna väntan...

Känslan av att gå och vänta på ett efterlängtat telefonsamtal, den kan helt klart jämföras med den man hade i tonåren, när man väntade på att Han skulle ringa. Då fanns det inga mobiltelefoner där det gick att vara anträffbar dygnet runt, varsomhelst. Nä, då fick man vackert hålla sig inne, ifall... Undrar hur många meningslösa timmar som användes till att trampa runt där hemma på grund av detta? Alldeles för många, det vet jag nu i efterhand.

Likadant nu. Det går åt en hel del energi till att vänta. Det är passivt väntande, jag sitter inte och stirrar på telefonen. Oftast inte i alla fall. Men ändå. Det finns där i bakhuvet hela tiden. Och det är ansträngande. Vissa dagar går det bra, då rycker jag mig i nackaskinnet och gör nåt, oftast är det träning och det rensar både det fysiska och psykiska systemet. Dessa dagar och tillfällen blir allt fler, träningen finns numera inlagd i min mentala kalender och det är sååå skönt att ha kommit dit!

Alltså, jag vet precis hur mycket arbete det är för en arbetsgivare att ta sig an alla ansökningar som dräller in. Speciellt nu när så många går utan jobb. Men... Om jag blivit uttagen till intervju, tillsammans med kanske 5 andra, då kan det väl inte vara så besvärligt att ganska snart meddela de 5 som inte fick platsen? Va? Att man inte skickar ut ett ”tyvärr-brev” till de andra 99, det har jag full förståelse för, men är det verkligen för mycket begärt att de som faktiskt var aktuella, får ett snabbt svar? Jag tycker inte det. Alla är inte likadana, men tyvärr de flesta. Snacka om att det är arbetsgivarens marknad just nu! De som söker, vill säga, resten är inte i nå'n avundsvärd situation. Det är jag också plågsamt medveten om. Annars hade jag inte behövt sitta här och vänta...

Tänkte spinna vidare på det där med ord o dyl... Jag hoppas förresten att det inte var någon som uppfattade mig fel med mitt förra inlägg. Jag ville mest tala om vilka små egenheter olika människor har, en av mina är min ”stavnings-fanatism”. Jag ser inte ned på människor som har svårt att stava, absolut inte, så jag hoppas ni fattade ironin i min text.

Från detta till det jag skulle komma till. Vi har ju fem barn och har varit igenom olika stadier med dem allihop. Det är första tanden, stegen, första tappade tanden, lära sig cykla och så vidare. En av de största sakerna är när de hittar chiffret, nyckeln, koden – ja, vad man nu ska kalla det – till att läsa. Det är helt underbart!

Vår minsta har gjort det nu, hon går i förskoleklass och har ”tvingat” till sig läxor nästan ända sedan hon började i höstas. ”Man läääär sig ju inget, det är bara en massa rast hela tiden...”, löd hennes dom över skolan. Nåja, vissa dagar passar det henne alldeles utmärkt att bara leka, så det var ingen dom ristad i sten.

Nu har hon i alla fall kommit så långt att hon läser för oss när hon ska lägga sig, inte tvärtom (om hon inte är riktigt ordentligt trött). Och det kramar om i modershjärtat, av kärlek och tacksamhet. Tacksamhet för att de allihop har löst det. Det är ett stort och nödvändigt steg att ta. Alla har det inte lika lätt, tyvärr. Därför är jag tacksam för att mina har gjort det, framtiden får utvisa hur det går med resten av det man bör kunna.

Nu är vi alltså inne i ”läsa på alla skyltar, mjölkpaket och liknande”-fasen. Allt ska benas ut. Tyvärr är det väl inte alltid så lätt att förklara vad allt betyder, speciellt inte om det är någon text på TV eller så... Nu får man vara mer uppmärksam på att allt kan avslöjas, bäst att gömma undan känslig information. *ler*

I någon annans händer

I går skulle jag göra något som jag inte är så förtjust i, nämligen överlämna mig helt i nån annans våld. Vissa skulle säkert påstå att jag gör det varenda gång jag sätter mig i kartläsarstolen och åker med i dryga 200 knyck, men där håller jag inte med.
Där har jag stor möjlighet att påverka både det ena och det andra, även om jag vet att den allra sista beslutsbiten är i händerna på den som sitter vid styret. Den personen är den jag känner allra bäst och litar 110 % på så det är inga problem!

I går däremot skulle jag göra ett smärre ingrepp och till detta krävdes narkos. Jag har sövts flera gånger tidigare utan problem så egentligen borde jag inte vara orolig, men med min senaste neddrogning i färskt minne (även om det är över 5 år se'n) så var jag det ändå. Minnet av paniken jag fick när masken sattes över näsa och mun då, det är inte att leka med. Det hände inget för jag hann somna innan, men ändå...
Det minnet, tillsammans med att vara tvungen att släppa kontrollen, gjorde att jag inte dansade jenka på vägen dit, precis.

Fram kom jag och blev väl omhändertagen, så det var inte beroende på det som blodtrycket skenade. Sköterskan fick ta om det flera gånger innan hon var nöjd. Kan säga att det har inte varit så högt sedan jag låg inne med havandeskapsförgiftning när mina tvillingar skulle födas... Jag är av den låga typen annars, lång som man är så brukar det vara så, även vilopulsen brukar vara låg, troligen inte beroende på att jag är vältränad, men vadå?

Till slut låg jag där på britsen, totalt utlämnad till personer som visserligen ska vara experter, men som ändå kan göra fel, de är ju inte mer än mänskliga. Jag bestämde mig för ”det blir som det blir”-principen och försökte slappna av. Skämtade med personalen och var den tuffa, roliga Bitte på utsidan, insidan var desto darrigare. Men vad gör man? Till slut kom den fram – den fruktade masken. Jag kände paniken komma, jag kunde inte andas! Fattar ni hur det går till? Man ligger där med en syrgasmask tryckt över sina andingshål och man får inte luft!?! Va? Jag insåg själv hur attans dumt det lät så jag drog ett par ”förlossningsandetag” (det är jag duktig på) och lät sömnen komma.

En halvtimme senare väckte de mig och naturligtvis var jag tvungen att lämna ett bidrag till den bok som narkospersonalen säkert har full snart *ler*. Ja, ni kan ju själva tänka er vilka intelligenta saker de får höra varje dag. Visst måste de skriva ned en del och samla på ett hemligt ställe? Tänker inte tala om vad jag hävde ur mig, men jag skämdes i alla fall 5 minuter senare när ruset försvann.

Allt gick alltså bra och jag mådde oförskämt bra redan efter en kvart i vaket tillstånd. Tackade de högre makter jag tillbett innan (fråga mig inte vilka...) för att jag hade fått vakna igen och för att jag återfått möjligheten att påverka. Använde den genast till att be om fika för att mätta det skrikande odjuret som bor i min mage när jag inte ätit på länge. Det kaffet smakade nästan lika gott som det man får när man fött barn, men bara nästan.

Det kommer ingen tomtepolis...

Jag är en av den där sorten som det tittas lite snett på vid den här tiden på året. Ja, en sån där som inte gillar julen nåt vidare. Orsakerna till det är många och av den sorten som inte är nåt kul att berätta om så det låter jag bli.

I takt med att min egen barnaskara har utökats har jag i alla fall fått ta tjuren vid hornen och rida ut mina demoner vad gäller detta.
Inte vill jag vara den som förstör deras inställning till julen, det finns trevligare saker att föra vidare. De vet att jag inte hoppar jämfota när det närmar sig och därför har de mer och mer tagit över rollen som julfixare hemma hos oss. Snälla barn, ni vet :-).
Själv har jag dristat mig till att köpa några julstjärnor till advent. Även blommorna känner nog på sig att jag gör det för att det är något man ska, för de lämnade in redan till andra ljuset tändes. Den sista kämpar sig vidare och kanske klarar den målsnöret på onsdag, om jag håller mig på behörigt avstånd.

En av de strapatser man ska ta sig igenom är ju detta med granen. Den delen av grejandet tycker jag vi klarat av alldeles utmärkt genom en klar uppdelning av sysslorna inom familjen. Mor i huset väljer ut den, far och son hämtar hem den och döttrarna klär den. Tidigare år har hela familjen varit med så det har inte med uppdelning enligt könsmönster att göra, glöm det. I år släppte jag även ljusslingan till granpåklädarna, den brukar falla på min lott annars. Jag var inte sen att överlåta även det när de sa att jag slapp. Efter strikta instruktioner om att inte bråka om var kulorna skulle sitta gick jag därifrån med en påtår av frukostkaffet. En kvart senare var det klart!

Granen står fortfarande kvar och även om den barrar redan så är vi ett steg närmare julfriden. Barnen spelar och sjunger julsånger i soffan, i och för sig uppblandat med ”Den blomstertid nu kommer” och ”Cecilia Lind” (man måste ju välja de sånger man kan på gitarren), men de gör verkligen vad de kan för att det ska smyga sig in lite julstämning även i vårt hus.

Jag vet att den här julen kommer att ha inslag av sorg, första julen utan min älskade pappa. Vid såna här högtider så kommer de framsmygande och hälsar på, alla dem man saknar lite extra. En påminnelse om att de inte längre kan vara med och om de jular som har varit, både de goda och de som inte alltid varit så kul.

I vilket fall som helst så önskar jag er alla en God Jul – sköt om varandra och trissa inte upp det allt för mycket. Julafton är bara en av årets alla dagar, den behöver inte höjas till skyarna om man inte vill, man har rätt att ta den som den kommer. Vill du äta spaghetti och köttfärssås så gör det, vill du inte flänga runt på femtielva olika ställen för att alla andra ska bli nöjda så strunta i det. Det kommer ingen tomtepolis och sätter dig i finkan för det, jag lovar!

Nu så får det inte bli för kallt de närmaste dagarna för då måste vi elda i kaminen och det får vi inte. Inte på grund av sotarens föreskrifter eller för att grannarna lider av röken från vår ved. Nääädå, det är minstingen i familjen som har talat om att man minsann inte får elda för nära julafton. Varför då undrade vi? Men hallåååå, det fattar ni väl!?! Då kan ju tomten bränna sig i rumpan! I och för sig använde hon ett annat ord för att beskriva denna tomtens bakdel, ett ord som troligen kommer direkt ut storebrorsans mun, men det låter bättre med rumpan eller hur?

Snacka om att barnen nuförtiden är påverkade av landet i väster. Inte såg vi tomten nedtrillandes ur skorstenen när vi var små? Inte jag i alla fall. Jag trodde inte heller att tomten kom flygande i luften efter ett gäng renar. Nu skulle det väl vara mer praktiskt eftersom det inte finns nån snö han kan pulsa fram genom, men ändå.

”Finns det några snälla barn?” var rätt och slätt det, inga ”HOHOHO”. Men, men, tiden går och influenserna är annorlunda.

Vad jag ville komma fram till är att det är härligt så länge det fortfarande finns någon i ens närhet som tror på tomten. Hennes förmaningar om eldningen är på fullt allvar och resten av familjen spelar med. Detta är en av de saker som jag tycker att man inte tvunget måste tillrättavisa. Låt dem hålla denna tron vid liv så länge det går, det finns så mycket annat de måste ta på allvar och anpassa sig efter. Då är tomten en oförarglig figur att hålla fast vid.

Tyvärr så smyger sig omgivningens vibbar in ändå. Finanskriser och arbetslöshet tränger sig in även i små öron och det fick jag ett bevis på för några dagar se'n. ”Mamma, hur ska tomten ha råd att köpa julklappar till alla nu i år?” Hmmm, ja, vad svarar man på det? Om man nu inte vill ta ur henne villfarelsen om att tomten finns så är det inte lätt... Jag vet inte riktigt vad jag mumlade fram, det var väl nå't om att det löser sig nog.

Och det är väl den inställningen man får försöka ha – det löser sig! Hon hade i alla fall en lösning på hur hon skulle korta ner sin önskelista. Det var en sak hon hade önskat sig och på egen hand skrivit ned tillsammans med en massa annat som också skulle vara kul att ha. Pappa skulle åka till Jönköping och då kom lösningen: ”Men vad bra! Då kan ju du köpa det där så kan jag stryka det på min lista till tomten...”

Tänk, vad enkelt livet är när man är liten och tror på tomten!

Det där var väl inga nyheter? Nej, absolut inte. Meeeen... Nu har jag som de senaste dagarna tillbringat livet i form av en influensahemmaliggande, TV-lapande/zappande zombie minsann kommit på fler saker som krävs! Analys på hög nivå, minsann!

I och för sig är det landet i väster vi pratar om, kanske (?!?-hah!) skiljer det sig lite från hur det är här i den fjällhöga nord. Jag har alldeles nyss blivit med trean, tv 3, alltså, och har därför inte kunnat följa dessa höjdarserier innan. Men nu – tidigt på förmidda'n har jag hamnat där i soffan i horisontalläge och tittat på 2005 års säsong av Top model – wow! Tänk vad jag missat tidigare *s*.

Där med fjärrkontrollen slappt i handen, halvsovande, har jag alltså gjort dessa upptäckter. Vad som krävs utöver allt det andra, uppenbara, är att kunna skrika i falsett ”Taaaaaaajramääääääjl”, helst i kör med resten av modellkombattanterna. Undrar om de övar det innan de får komma in i huset? Gissar på det!

Nu bor jag ju inte i USA, ser inte ut som sjutton (eller jo, i vissa lägen och i den ”orätta” betydelsen), har i och för sig låååååånga ben, men frågan är – om allt stämde för övrigt - skulle jag verkligen klara Tyramail-skriket?

Viktiga saker att fundera över när febern rider min kropp! Eller rättare sagt - max vad den luddiga hjärnan orkar med att bearbeta. Förhoppningsvis bättrar jag på mig snart så jag kan lämna soff-tillvaron *ler*.

15 september 2006

Gottenostalgi

Hur gammal känner man sig inte när man börjar prata glassar och godis som fanns när man var liten? Nämn Puckstång och varenda en i min ålder kastar ur sig nå't i stil med: ”Ja, just det, det var den där halva glassen följde med när man skulle ta av pappret.” Visst, så var det ju minns jag då. Jag stod där i Gilberts affär (hur många minns den, förresten?) och försökte skala min jordgubbsglass utan att den skulle ramla av pinnen. Jag gick i samma klass som ett av hans barn, så det hände ofta att vi slank in för lite mums på eftermiddagarna.

En annan gång var det kanske ”cowboy–snus” som gällde, det var inte heller fel! Eller de små lakritstuggummina som jag inte kommer ihåg vad de hette. Riff?

Vid några tillfällen när jag har kommit i samspråk med någon om detta så har jag tittat in på GB:s hemsida för att kolla när det var glassarna fanns och vad de kostade - det är då man börjar känna sig gammal...
1967 fanns puckstången i alla fall, 1968 kostade den 0,50 kronor. 1991 när mitt äldsta barn föddes hade den övergått till ”Guldpuck” och kostade 6:-. Tiderna förändras!

Vissa saker förblir däremot detsamma, som Piggelin och Igloo. Precis som ungarna blir förvånade när man nynnar med i coverlåtarna på ens gamla godingar tycker de att det är konstigt att glassarna fanns redan när jag var liten!
På stenåldern eller nå't. Typ...

28 juni 2006

Stryk som lugnande medel
 
Vissa dagar är som stilla flytande floder, det är lugnt och skönt, kanske något enstaka plask vid strandkanten. Inga magplask, utan mer som ett slag av en fiskstjärt. Ja, allt flyter på, helt enkelt.
 
Andra dagar är som stormande hav. Det börjar redan när klockan sätter igång. Istället för en ballad så brakar en hårdrockslåt igång en decimeter från örat. Nej, jag har inget emot hårdrock, men föredrar att vakna till något lugnare, om man säger så.
 
Sedan fortsätter det... Yoghurten är slut, något av barnen är sur och trött, vill inte stiga upp. Vem vill det??? Bilnyckeln som du hängde på plats igår har stuckit iväg på egen utflykt, det fattas en sko och du får ta till gummistövlar i den stekande solen. *suck*
 
Efter en dag med sådant scenario hela tiden är det minsann inte lätt att sätta på sig leendet och bara älska hela världen. Nänä, då kryper det under skinnet och inget kan tvätta bort irritationen som härskar. Vad gör man när man är en tickande bomb för var och en som kommer i ens närhet och smockan hänger i luften (bildligt talat)?
 
Jo, jag delar ut stryk. Fördelar det över skjortor, byxor och annat som ligger i högar i tvättstugan. Högarna är inte så stora, det mesta används numera utan att genomgå strykproceduren, men det brukar finnas något att ta sig an.
Där står jag och koncentrerar mig på att få det så slätt det bara går, inget annat får cirkulera i huvudet. Med varje värmande drag pyser det ut lite av den krypande känslan. Vid avslutningen brukar jag vara nere på en nivå som är acceptabel och jag kan återgå till det normala livet igen.
Jag stryker irritationen, helt enkelt!

10 maj 2006

Sköna maj?
 
Jag tycker det är ljuvligt med våren och maj är en härlig månad, men den har sina nackdelar också.
 
Då ska allt hända! Skola, förskola, fritidsaktiviteter - alla ska helt plötsligt umgås och ha aktivitetskvällar. Har man som jag mer än de stipulerade två barnen så lovar jag att det kan bli stressigt att ha trevligt.
 
Det är avslutningar som ska genomföras, alla ska ha vårfest i skola och på dagis. Elever, föräldrar och personal ska träffas och trivas. Tanken bakom allt detta är naturligtvis god, men i slutändan kan det kännas liiiite jobbigt.
 
Jag tror inte att det bara är jag som förälder som tycker detta, nog måste även personalen känna ett visst motstånd vid den femte sammankomsten på rad? Speciellt om de infaller samma vecka.
 
Kontakten mellan skola och hem är viktig, det är inte det jag reagerar emot, men måste den alltid ske i maj? Kan inte föräldrar, barn och personal träffas vintertid och hitta på något?
Det finns annat än brännboll, vet ni! Inget emot brännbollen i sig, men det är principen jag menar. Om jag skulle fått detta utspritt över hela läsåret istället för i en klump i maj, så skulle jag också tycka det vore kul. Nu känns det mer som; ”Jaha... ännu en grillad korv...”.
 
Jag känner mig som en riktig surkart nu, men nog måste det vara fler än jag som tycker så här? Inte kan alla andra föräldrar vara överlyckliga över att få alla (lätt överdrift) vackra majkvällar inbokade som aktivitetskvällar?
Tror inte lärarna - som har en av sina mest fullmatade perioder inför terminsslutet - heller är odelat positiva.
 
Så vad säger ni? Spridda skurar över hela läsåret eller högtyck i maj?

6 maj 2006

Övernaturligt

Nuförtiden är det vanligt förekommande på flera olika TV-stationer. Minst ett program som handlar om något utöver det vanliga, något övernaturligt.

Jag är ganska fascinerad av detta. Inte av TV-stationernas agerande, men av sån't som sänder rysningar nerför ryggraden på mig. Ända sedan jag var i en långt spädare ålder än nu har jag haft känselspröten ute och känt av läget.

Flera gånger har det hänt saker som fått mig att undra om jag har lite av den övernaturliga förmågan i mig.
Jag ska inte gå in på vad som hänt, men det har inte bara känts positivt kan jag lova. Några gånger har jag berättat, men numera aktar jag mig. Man kan lätt anses lite suspekt.

Det finns ju flera saker man kan anse vara av icke normal natur. Andar, spöken, synskhet (heter det så?) med mera. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro och vissa av TV-programmen känns fejkade, de klarar jag inte att titta på. Men nog tror jag att det finns något som inte riktigt hör hemma här och nu, på vissa platser och i vissa sammanhang.

Vad det beror på att bara vissa människor kan se eller märka detta? Ja, troligen är väl en del mer öppna för intryck överhuvudtaget. Mottagliga för information som ingen annan ser eller hör. På gott och ont.

Såg i förgår kväll på ännu ett TV-program, en ”spökviskare” som såg de döda som ännu inte vandrat över till andra sidan, av en eller annan anledning. Det kändes lite vääääl mycket. Hela tiden såg den stackars tjejen osaliga andar. Riktigt så tror jag inte att det fungerar.

Inatt drömde jag en mardröm om det här, sambon hade fått denna förmågan. Han såg människor som snart skulle komma att dö - det var kusligt må jag säga! *ryser*

Det värsta var att drömmen utspelade sig på ett flygplan och vi hade hela barnaskaran med oss. Gissa vilka slutsatser man genast drog när han såg en man med den auran omkring sig!?! Å andra sidan - det var bara han som utstrålade det, så vi borde ha känt oss säkra.
Jag är i alla fall glad att det bara var en dröm!

24 april 2006

Spökande altan
 
För fem år sedan påbörjade vi vår altan, vi grävde och bearbetade underlaget, vattenpasset användes flitigt. Vi hade varsin skruvdragare, en borrade och en drog i trallskruv. Teamwork som vanligt. Allt gick efter omständigheterna bra. Vi fick ett altangolv som löpte utmed hela huset på baksidan och kunde nöjt se på vårt färdigutförda arbete.
 
Vi hade tidigare bestämt att vi skulle vänta tills sommaren efter med att göra resten, eftersom vi inte riktigt visste hur vi ville ha väggar och tak. Sagt och gjort, lagt golv låg.
 
Året efter var läget lite annorlunda. Vi hade den femte och sista bullen i ugnen, den skulle vara färdigbakad i augusti. Ugnsinnehavaren var inte jättepigg på att göra altan i det läget.
Dessutom hade vi äntligen bestämt oss för att genomföra den sedan länge planerade utbyggnaden av huset. Vinkel skulle det bli, minsann.
 
Nu var det bara att ta fram cirkelsågen och demolera altangolvet... Hälften (nästan) var tvunget att försvinna för att lämna plats åt bygget!
Bygget påbörjades samma dag som bullen kom hemlevererad från bageriet, härlig planering eller hur? Sågar, kapar, hammarslag och hojtande byggarbetare - hon vande sig tidigt vid att det var inte lönt att kräva tystnad när man skulle sova.
 
Jaja, bygget blev klart till slut och efter låååång tid drogs det bortforslade altangolvet tillbaka för att numera passa utmed vinkeln på huset. Där har det nu legat i väntan på att diverse andra renoveringsarbeten ska avslutas. Det måste samlas kraft emellan varven för att få något gjort!
Nu till sommaren hade jag tänkt sätta igång att resa tak och väggar, nu har det tillstött något annat. Efter att länge ha förfasat oss över våra energikostnader ska vi nu eventuellt dra in jordvärme - gissa vad som krävs då?
 
Altan - bort! Får nog vara nöjd med uteplatsen på framsidan känns det som...

21 april 2006

Allergifritt
 
I vår familj – ni vet den som inte är alldeles normal (=vanlig) – har vi hittills haft flyt vad gäller allergier. Inget av barnen har visat upp några symptom som skulle kunna tyda på överkänslighet.
 
Vad jag har förstått är det mer regel än undantag att någon eller några i varje familj lider av någon slags allergi.
Det är husdjur, gluten, damm, laktos eller något annat som ställer till med besvär. Jag är verkligen tacksam för att vi sluppit! Peppar, peppar...
 
Vi behöver aldrig tänka på vad maten innehåller utan alla äter det som finns. OK, vi tittar väl på fett- och sockerhalt, men inte lusläser vi innehållsförteckningen, inte.
 
Det är svårt att föreställa sig vilket handikapp det är att inte kunna äta vad som helst eller vistas på platser där man utsätts för risken att till exempel träffa på en katt eller hund. Det är ju en form av frihetsberövande eller åtminstone inskränkning av rörelsefriheten eller hur? Att alltid vara tvungen att planera och tänka efter en extra gång för att inte bli sjuk. Ta med mediciner utifall att... Eller dagligen ta något för att må drägligt. Besvär som jag är tacksam för att slippa. Det är i och för sig många saker som ställer till besvär, men nu var det allergi jag funderade på.
 
Anledningen till att jag kom att tänka på detta var att en av våra katter, den mest håriga, låg uthälld i kökssoffan när vi hade hantverkare hemma senast. Tänk nu om han (för det var en han denna gången) hade varit allergisk, då hade han fått en ordentlig attack. Hennes hår finns överallt, hon fäller jämt och ständigt, så det hade inte kunnat undvikas att han hade kommit i kontakt med det.
 
Klarar man att ha ett sån't yrke om man är husdjursallergiker? Man vet ju inte vad som gömmer sig bakom dörren till de hem man ska besöka. Det måste finnas hur många yrken som helst som en allergiker har svårt att utöva utan risk att utsättas för ”irritationsmoment”. Hår från husdjur, parfymer och liknande är svårt att värja sig från, de finns omkring och på oss. Vi transporterar runt livsfarligt stoff utan att vara medvetna om det!
 
Vad jag ville komma till? Ja, att jag är glad att vi är förskonade från detta. Överhuvudtaget har våra barn inte varit mycket sjuka. De fem tillsammans har en sjukfrånvaro som jag vet att ETT barn kan komma upp i på ett år och då är det alltså uträknat på de snart femton år som gått sedan den förste såg dagens ljus.
 
Vi kanske är allergiska mot allergier? Eller bara lyckligt lottade.

11 april 2006

Ingen normal familj
 
Nej, inte om man ser till antalet barn i alla fall. En vanlig familj ska ha cirkatvå ungar, max tre, om man ska kunna utnyttja familje-erbjudanden.
När man som vi har fler, då är man tydligen inte så attraktiv. Eller finns vi inte, kanske? *nyper mig i armen* Jodå.
 
Inte kan det väl vara svårt att dela upp det på kategorier? Det finns företag som klarar det, även om de är lätträknade. Varför inte en Storfamiljsrabatt och Extrastorfamiljsrabatt? Vi har trots allt bara fem stycken, det finns ju familjer som är betydligt större än så!
 
Stora, braskande annonser om barnrabatter, familjeresor och liknande finns det gott om i tidningarna. ”Barnen gratis”... Läser man det finstilta så ser man att då är det max tre barn som får åka snålskjuts på de betalande vuxna. Det fanns en tid när vi bara hade tre stycken som var tillräckligt stora att åka till landet med alla de små plastbitarna. Det tredje av dessa barn (vid den tiden 3-4 år) fick minsann ingen rabatt! Snacka om diskriminering!
 
Ju fler barn – desto dyrare blir det att hitta på något liknande. Ni kan ju tänka er hur mycket det blir om vi ska åka på charterresa till exempel. En lägenhet räcker inte långt. Bo på hotell i Sverige? Två rum i bästa fall. Pengarna rullar snabbt.
 
Stopp! Ni behöver inte säga det. Jag vet att jag får ”skylla mig själv”. Men ändå... Varför ska vi straffas för att vi har fler barn än genomsnittet?
Tänk vilken potential det finns i en familj som vår. Vi äter mer, åker mer, konsumerar mer helt enkelt. Allt det vi betalar in till attraktioner vi besöker, det skulle vi kanske kunna få ett litet avdrag på? Det får ju de som inte betalar lika mycket, så hur går det ihop sig?
 
En annan sak som inte är genomsnittlig i vår familj, det är längden. Många ställen som riktar sig till barn har 1-metersgräns för fritt inträde. Hur rättvist är det? Ska vi då betala vid tidigare ålder än de som har kortväxta eller normala barn? Återigen betalar vi mer.
 
Kanske ska jag starta en förening för familjer som våra? Driva frågan vidare och se till att arrangörerna äntligen får upp ögonen för att vi faktiskt är rätt många?
Nypa dem i armen, helt enkelt.

7 april 2006

Horoskop, ska det va nåt att ha, det?

Kan det verkligen vara så att alla som är födda under samma tidsperiod på året kan vara likadana till sinnet? Och att de sedan kommer att uppleva samma typ av saker på samma veckodag? Nja...

Jag vet bara att beskrivningen på mitt stjärntecken, Vattumannen, stämmer in på min person till 99,5% och det är ju inte illa. Dessutom lever jag ihop med tre andra Vattumän och där är det inte riktigt samma överensstämmelse. En av dem har samma procenttal som jag, men de andra två är mer tveksamma. De har å andra sidan inte kommit till ”vägs ände” än, de har framtiden för sig!

Tvillingpersonen i vår familj är också på pricken, liksom den som är Lejonfödd. Den sista, Jungfrun, har nog fötts vid fel tidpunkt om man ska se till egenskaperna, det stämmer inte alls. Jungfrun skulle enligt mina beräkningar kommit som ett Lejon och där hade det passat in.

För skojs skull lägger jag in beskrivningen på Vattumannen, de som känner mig kan kanske se mönstren? Det enda jag säger emot är självgodheten, resten är helt rätt. Enligt en oberoende källa...*ler*,

”Vattumannen härskas av planeten Uranus. Kombinerat med luftens element gör den ledande egenskapen vattumannen till en komplicerad karaktär. Han är mycket självgod och har starka åsikter som han vet är de rätta. Han bryr sig alls inte om ifall han anses vara en underlig figur eller om alla andra tycker annorlunda. Personlig frihet och rättvisa är centrala begrepp.

För andra kan vattumannen te sig oberäknelig och rebellisk. Det kan vara svårt att nå honom, då han tenderar att skärma av sitt sanna jag under en yttre fasad. Vill du vara hans vän och tränga in under ytan måste du acceptera honom som han är. Han accepterar dig som du är, även om du kanske har fel enligt hans mening så har du rätt att tycka som du vill. Han är fördomsfri, intellektuell och human.

Element: luft Kvalitet: fast Polaritet: positiv
Nyckelord: Uranus, klarsynthet, humanism, intuition, vågor, ockult, protest, revolutionär, reform, distans och bärnsten.
Positiva karaktärsdrag: fredsälskande, lojal och uppfinningsrik.
Negativa karaktärsdrag: excentrisk och trotsig.
Människokroppen: fotlederna.”

11 mars 2006

Röj på konstiga ställen

I dag när jag åkte min vanliga runda för att lämna på dagis (jo, jag vet att det heter förskola, men eftersom dottern säger dagis så gör jag det också för enkelhetens skull) så blev jag mäkta förvånad. Vi bor ju på landet så det är en sträcka på cirka 2 mil som avverkas för avlämning av minstingen, det är alltså landsväg jag menar i det följande:

Det som störde mig i den arla morgonstunden var att det var plogning på gång. De snövallar som låg vid kanterna höll nu på att köras längre ut mot dikena. Frågan är varför?
OK, visst ska det vara tillräcklig körbredd, men utanför vägen??? De ursprungliga vallarna låg klart utanför de vita strecken, så de var liksom inte i vägen. Snarare fyller de väl en viss stopp-funktion istället för att bilen ger sig ut i diket om man skulle vara där och nosa. Inte för att man ska det, men olyckor händer som bekant utan att man rår över det ibland. Det är just det som kännetecknar en olycka *ler*.

Det som jag reagerade över var att denna resurs kunde väl läggas inne i samhällena där det verkligen behövs? Vissa dagar får jag vända och ta andra hållet sista biten utanför ovan nämnda dagis. Detta för att det inte går att komma fram!
Bilar som parkerar (OK, förare…) hit och dit ställer till en del när det är stora snövallar långt ut i gatan.

En annan ska bege sig uppåt landet till ett av de finaste vinterrallyn som arrangeras i Sverige, Limas Supercuptävling i dag lördag. Förhoppningsvis har vi då inte ont av vallarna på sträckorna utan kan ta hjälp om det behövs. Ibland behöver man stöd i livet.

Så – röj ordentligt där det behövs i stället!

9 mars 2006

Ordningen återställd

Efter en tid med ett skafferi som visade allt större, tomma hyllytor och två frysar som mest innehöll is, började det bli besvärligt att hitta på maträtter. Jag är en så’n där som känner mig trygg med välfyllda matförråd, jag vill kunna svänga ihop en middag utan att behöva inhandla ingredienserna först.

Häromdagen var vi äntligen iväg och storhandlade, något som många inte tycker är speciellt givande eller trevligt. Jag är inte en av dem! Att gå bland hyllorna och plocka ner det ena efter det andra i vagnen får mig att må bra. (Förutom kostnaden, då…)

Det åker med konserver av skilda slag, storpack på allehanda basvaror, förpackningar med kött som räcker till hela familjen och så vidare. Ganska snart är det fyllt till bredden och det förekommer även att en extra vagn får hämtas vid ingången. Medinköparna som närmar sig kassakön ser med fasa på oss – ska de behöva stå efter oss???

Jag har slutat få dåligt samvete för att jag tar tid på mig i kassan, inte ska man behöva be om ursäkt för att man har stor familj och förser dem med mat och näring eller hur? Bättre då att släppa före nå’n stackare som bara har ett par snabbt ihopkrafsade varor att betala, det gör jag så gärna!

Jag kan vänta med mina uttråkade ungar, det gör absolut ingenting! Med tiden lär man sig att det gäller att fylla allas magar innan man ger sig ut på sådana här äventyr, med en go’ och mätt mage klarar man det mesta. Stressa hjälper inte heller, det krävs tid och tålamod för att greja en storhandling med fem barn i släptåg. Något man får med tiden, övning ger färdighet!

Nu är det alltså åter fyllt därhemma och jag kan samla mina kära runt lägerelden utan att ge mig ut på jakt efter råvaror. Förutom alla påfyllnadsrundor för grönt och mejeri, förstås…

2 mars 2006

Snö i alldeles för stora och sena mängder
 
Precis som Carl-Johan så började jag häromdagen att ana vårens ankomst. Jag satte mig i bilen och den var varm! Ni vet hur det luktar när bilen stått i solen och värmts upp, det är en speciell doft eller hur? Åtminstone om man som jag har bannlyst allt vad doftgranar o dyl heter. Sån’t fick jag nog av i min ungdoms raggartid
*ler *

Nu hörde jag fåglarna kvittra, såg hur det droppade från taken och insöp den varma billuften. Jag insåg att det finns ett hopp, ett ljus där borta i slutet av tunneln – våren är på väg!
Jo, pyttsan, det hoppet grusades snart igen. Men vadå, det var väl väntat, det är trots allt bara i början på mars. Trots det, varje år är det lika surt när det blir bakslag på bakslag innan våren slutligt tar ett rejält grabbatag om vinternacken och slänger ut den.
 
I dag sitter jag här och tittar ut på dalande snöflingor och lyssnar på minsta dottern som ligger och sover. Hon drabbades nämligen återigen av magsjuka igår kväll och är ordentligt däckad idag, stackaren.
 
Som jag berättade för ett tag sedan så är det badrumsrenovering på gång hemma hos oss. Den är på upploppet, men än har inte duschen kopplats in, något som jag inte var vidare glad över när jag hämtade ut en totalt nerspydd tjej ur sängen igår.
Eftersom jag är en handlingens kvinna så löste det sig med vasken i tvättstugan, men smidigt var det inte! Tanken kom över mig; Hur gjorde de förr??? Vi är verkligen bortskämda med bekvämligheter av alla de slag!
 
Ett par sådana vändor blev det innan hon till slut somnade och idag är det lugnt på den fronten, bara trötthet än så länge. Själv har jag stoppat i mig vitpepparkorn för att mota Olle i grind, det var 13 år se’n sist och jag är inte ett dugg sugen på att återuppleva minnet av min senaste maginfluensa. Tron kan försätta berg och lite peppar har väl aldrig skadat?
Peppar, peppar…

10 februari 2006

Vilken ålder och varför?

Jag har länge funderat på om det är åldern på bilen eller föraren som avgör när man låter bli att använda blinkers.

För visst är det irriterande när du står vid ett stopp och väntar på att bilen som närmar sig ska passera förbi och så två meter innan korsningen börjar det blinka?!?

Varför gör man så? Ibland undrar jag om det är så att ägare till nya bilar anser sig ha rätt att låta bli eller om det bara är ren och skär brist på omtanke om medtrafikanterna? Jag har det inte statistiskt bevisat, men nog är det oftast nyare årsmodeller som står för detta beteende? Nyare både vad gäller bil och förare, faktiskt.

Allra värst är det naturligtvis när blinkandet uteblir helt och hållet, det är ju rent av livsfarligt. Trots det så förekommer detta också ofta.

Hörni, det är väl inte speciellt ansträngande att röra armen en bit till vänster och skjuta spaken åt det håll ni ska svänga?
Gör en medmänniska glad: Testa!

2 februari 2006

Het potatis och gammal surdeg

Ja, finns det något som är mer provocerande och känsligt bland föräldrar, än barnuppfostran, egen och andras? Allt det där man har som principer innan man får barn; ”Jag ska inte göra som den och den gör med sina barn, jag ska minsann…”

Var och en gör som den vill och jag ska inte komma med några pekpinnar eller påstå att mitt/vårt sätt är det rätta – Ta det lugnt!

Däremot finns det några saker jag funderat på i detta ämne. Alla barn föds med i stort sett lika förutsättningar, de är ”Tabula rasa”, oskrivna blad. Det som sedan händer och det föräldrar och resten av omgivningen lär dem, det är det som påverkar hur deras ord på detta blad blir nedtecknade. Detta är åtminstone vad jag tror och försöker leva efter.

Lika frågande blir jag varje gång någon annan förälder beklagar sig över att deras barn inte äter vad som helst eller inte lägger sig i den tid de önskar. De spottar ut grönsaker eller vägrar ens smaka på nya saker, de hoppar och skuttar till sent på kvällarna istället för att sova gott i sina sängar.

Kommentarerna jag har fått ända sedan jag endast hade ett barn har varit: ”Det är orättvist att du har barn som lägger sig tidigt!” ”Äter dina barn allt?” Och så vidare…

Nu ska jag äntligen svara:
Nej, det är inte alls orättvist – alla ni andra har haft samma möjlighet att göra likadant. Ni har också kunnat bestämma er för att ni vill ha kvällarna som vuxentid och sedan jobbat utifrån det. Det vill säga kämpat en eller ett par veckor med att få in rutiner vid ”rätt” tillfälle på kvällen och sedan följt dem i stort sett slaviskt.

Jag tror att åtminstone 97 av 100 barn beter sig som mina efter detta, själv har jag haft 100-procentig utdelning med mina fem.

Vad gäller maten… inte är det väl så att vissa människor föds med smak bara för vissa saker? Nej, lär barnen smaka av allt och tala om för dem att det finns inget som är ”äckligt och blä”, det bara smakar mindre gott. * ler * Livet blir mycket enklare när hela familjen äter samma sak eller hur? Visst kan man få slippa någon del någon gång, men inte utan att ha testat minst en gång!
Jag tycker ärligt att det är skrämmande när föräldrar till och med skickar med lunch till skolan för att deras barn inte gillar skolmaten.

Nu låter det visst som pekpinnar trots allt, men det är inte menat så. Det jag vill ha sagt är att våra barn blir vad vi gör dem till. Det går inte att klaga om vi har låtit dem bestämma själva redan från början, det är vi som föräldrar som ska visa vilka regler som gäller och sedan hålla oss till dem!

Vill vi att de ska bli allätare går det inte att låta dem leva på pannkakor, det måste till en och annan morot också.

19 januari 2006

Lista – stress eller lugn?
 
Jag har alltid varit en ”listmänniska”, vill gärna skriva upp det jag ska komma ihåg att göra eller köpa. För min del har det skapat ett lugn, när allt finns nedpräntat på papper så glömmer jag inte av det. Inte lika lätt i alla fall, kommer jag bara ihåg att kolla av listan då och då så går det bra. Än så länge har jag inte kommit till stadiet att jag skriver lista på vilka listor jag ska komma ihåg att checka av, men det är nära ibland!
 
Genom åren har det varit inköpslistor, ”att göra”-listor, listor på vilka vinterkläder (och i vilka storlekar) jag stoppat undan till ungarna, storlek på gummistövlar… Diverse, som ni märker. Ofta har det inte gjort den nytta jag tänkt mig, tyvärr.
 
Varje höst/vår är det likadant. Var i h-skotta är hennes overall eller hans sandaler? Detta är inte för att jag är världens slarver, det är jag inte på långa vägar. Däremot har vi skriande behov av ordentlig förvaring. Det finns en stor oinredd vind att lämpa av allt, om man lyckas med konststycket att få upp luckan, vill säga. När det är på det viset kan ni tänka er hur det blir eller hur?
 
”Idag öppnar vi luckan och slänger upp allt som ska bort till nästa vinter, hit med allt!”
Det hamnar precis ovanför och omkring denna hemska lucka och där blir det liggande tills någon av oss måste leta reda på något. *suck*
 
Jaja, det var inte det jag ville komma fram till just denna gång. Nej, jag har kommit på att listor kan även vara stressande. Just nu har jag nämligen några olika på gång, beroende på att jag har varit borta en del från jobbet. Då ligger det lappar av varierande storlek överallt när jag kommer tillbaka och de sammanställer jag till en enda stor. Trivs bättre med det, det ger ett renare intryck om man säger så. *hatar post-it-lappar*
 
Den senaste listan har varit lång och förblivit obearbetad länge, den stressar mig där den ligger. Idag har jag äntligen kunnat börja stryka de mest akuta uppgifterna vartefter och det gör att lugnet börjar infinna sig, trots allt.
 
Se’n har jag en hemmalista också… Vi håller på att renovera badrummet sedan några månader tillbaka och börjar äntligen se ljuset där framme. I och med det är det en massa som ska införskaffas, det är fog till golvet, lister, dörrfoder och diverse andra småattiraljer. Det är kul, men det ska göras också!
 
Denna gång ska vi nämligen INTE börja använda rummet förrän allt är på plats, det har jag bestämt. Jag vet hur det blir annars, då fattas det lister för all framtid, precis som på andra håll i huset.
 
Så, kanske är det dags för en listlista?

19 januari 2006

Vinterföre och fjärilar
 
Det står i presentationen här på sidan att jag är rallynavigerande, vilket innebär att jag är co-driver (eller kartläsare om ni vill). Jag gör vad jag kan för att få min chaufför - och tillika sambo - att hålla sig på den rätta vägen. Ja, alltså i bemärkelsen att jag på bästa möjliga sätt lotsar honom från start till mål på specialsträckorna och ser till att vi är på rätt plats vid rätt tidpunkt. Resten klarar han galant på egen hand.
 
Skillnaden mellan co-driver och kartläsare är i stort sett att som co-driver läser man noter, kartläsaren får nöja sig med roadbook. Noterna är till för att ”öppna vägen ” för föraren. De är graderade i 6 steg, beroende på hur vägen svänger. En etta innebär en 90-graders kurva och en sexa är fullfart, en nästan obefintlig kurva med andra ord.

Däremellan finns det som ni förstår fyra andra sorters kurvgraderingar, utöver de tvära hårnålar och öppna svängar som också dyker upp då och då. Ja, så är det ju plus och minusbeteckningar också… Jag skulle kunna skriva en nätt liten historia bara om hur noterna är uppbyggda, så ni kan tänka er att det är en del att hålla reda på!
 
Ett exempel på siffernoter kan ni få: H1 80 V4- 40 V3>ngt/Kr. Läses (på småländska): ”Höger ett åtti, Vänster fyraminus fötti, Vänster tre nyper något över krön”.
Måtten 80 och 40 är hur långt det är från ena noten till nästa och jag kan tala om att 80 meter kan försvinna väldigt snabbt när man har farten uppe!

Det är bland annat det jag bedömer när jag går igenom noterna innan start. Vilka mått kan jag utelämna så att jag hinner lämna den mer relevanta informationen när det går i uppåt 200 knyck? Vilka noter måste jag markera för att en tvärnål eller ett vägbyte inte ska komma som en total överraskning efter ett snabbt parti?
 
Svårigheten är att lära sig läsa i rätt takt och i rätt tid, något som inte alltid är så smidigt när det hoppar och skuttar ute i skogen. Kul är det däremot, speciellt när varenda not sitter och hela sträckan går som en dans! Teamwork är något som går utanpå det mesta, ensam är inte alltid stark, om nu någon satt fast i den villfarelsen.
 
Noterna vi använder på en vanlig tävling är säkerhetsnoter, tillhandahållna av den arrangerande klubben. Även om de oftast stämmer så går det inte an att lämna hjärnan på serviceplatsen, vid minsta tvekan så släpper sambon. Det går inte att chansa över ett krön om man inte är säker på hur det ser ut på andra sidan, det är det inte värt.
 
Nu till helgen ska vi dra norrut för att köra årets första tävling, Valtraklassikern i Torsby. För min och BMW:ns del är det premiär på snö och det är tydligen väldigt annorlunda mot sommarföre. Vore väl konstigt, annars? *ler *
 
Fjärilarna fladdrar redan lite smått i magen, virvlar upp lätta krusningar på ytan. Det är några månader sedan vi åkte senast och då är det alltid extra pirrigt. Allt ska trimmas in från början igen, det är lättare när vi åker ofta och rutinerna sitter i ryggmärgen. Spännande är det och det ska nog gå bra, men ni kan väl hålla en eller annan tumme för oss?
 
P.S.Titta gärna in på vår hemsida för mer info, www.psa.se DS.

17 januari 2006

Drömmar…
Vad ska man göra med sina drömmar egentligen? Är det någon som har ett enkelt svar på det så vore jag tacksam för den upplysningen! Jag menar nu inte hur man ska tyda sina nattliga äventyr i drömmarnas land, utan de drömmar man har i vaket tillstånd. Dagdrömmar, önskningar, kalla det vad ni vill, men jag tror de flesta människor när åtminstone en sådan vid sin barm. Mer eller mindre uttalat går alla omkring med en liten fantasi om något man skulle vilja göra, men inte gör, av en eller annan orsak. Tror ni inte det?

För min egen del har jag ända sedan jag var en liten blyg flicksnärta, haft en längtan efter att stå på scen. Skådespelare alltså. Min sångröst lämnar nämligen en del övrigt att önska enligt några mig närstående personer… Allt är väl relativt???

Det konstiga är att jag var verkligen ordentligt blyg, hade vi folk hemma satt jag under bordet och gömde mig tills de hade gått. Inte dansar jag på bordet så ofta nu heller, men det har nog hänt att jag haft lust *ler*.
Roliga timmen i skolan, den utnyttjade jag och några andra tjejer i klassen till att plåga våra kompisar med diverse uppträdanden. Redan då kände jag att det skulle passa mig utmärkt att gestalta andra människor i framtiden. Vet inte om resten av klassen höll med, precis, men så var det.

Livet ändrar sig med tiden och det blev aldrig någon ansökan till Scenskolan för min del. Nu känns det som tåget lämnade stationen för länge, länge sen och jag har lagt skådisplanerna på hyllan. Ibland trillar det dock ner nån liten dammråtta därifrån och påminner mig om det. Då får man ta till fantasin en stund och drömma sig bort innan man sopar upp dammet och kastar det i soptunnan (eller blåser tillbaka det upp på hyllan).

Just en sådan drastisk förändring av yrkesval är svår att få till när man uppnått min aktningsvärda (?) ålder och har en stor familj att ta hänsyn till. Det finns däremot andra små drömmar och delmål i livet som kan vara enklare att förverkliga. Dessa får man försöka se till att göra något åt!

En sån sort är min författarambition. Den stora romanen ligger i huvudet och gnager än så länge, men det finns en del annat i byrålådan. Dikter, noveller och annat smått och gott. En vacker dag får jag tid och möjlighet att göra något av alla dessa ord som vill ut! Jag har ju börjat med en liten blogg, alltid nå’t eller hur?

Vad gör du med dina drömmar?

Anonym: ”Om du gör det du alltid har gjort, kommer du att få det du alltid har fått”

16 januari 2006

Inte första gången...
Jaha, då är jag här.

Det känns gammalt och invant, samtidigt som det är nytt och ovant.

Låter det konstigt?

Det gamla och invanda är för att jag är en av dem som ägnade sig åt att skriva dagbok på nätet långt innan ordet blogg ens var påtänkt.

Andemeningen är ju densamma i dessa företeelser, även om bloggen oftast är mer kortfattad och kanske också mer frekvent än en gång om dagen. Åtminstone om man ska kolla in sättet ”proffsen” bloggar på, det finns ju några sådana på de stora drakarna. Ingen har väl undgått att höra talas om till exempel Linda Skugge eller Fredrik Virtanen?

Ingen övrig jämförelse med min egen (numera nedplockade)  lilla enrummare i det stora spindelnätet, absolut inte!

När jag var som mest aktiv var det många som hade samma sorts skrivklåda som jag, med tiden lärde man känna några av dem riktigt bra. Vi besökte varandra för att se vad som hade hänt, kommenterade texter och upplevelser i varandras dagböcker och spred på detta vis våra liv vidare ut i cyberrymden. Det var riktigt kul ett tag!

Med tiden blev det tyvärr allt svårare att hitta rätt anledning till att skriva. Det som från början hade varit ett sätt att skriva av sig sin dag för sin egen skull, blev till slut mer och mer ett tvång att hela tiden komma med intressanta och roliga anekdoter från vardagen. Då stängde jag ner min dagbok, tillsammans med resten av min hemsida. Det finns ju faktiskt ett liv bortanför tangentbordet. Lever man inte det livet finns det inte heller så mycket att skriva om eller hur?

Nytt och ovant känns det att blogga eftersom det inte går att skriva om allt och det är där jag tror det blir svårt. Privata saker är inget man vill blötlägga offentligt, speciellt inte när man skriver under med namn och allt, i Skillingaryd med omnejd känner ”alla alla” är det inte så?

OK, nästan i alla fall!?!

Skulle jag vara anonym vore det lättare, då kan man plocka russinen ur kakan lite mer fritt.

Nåja, jag ska göra mitt bästa för att hålla mig inom ramarna, även om det naturligtvis måste få poppa upp nå’n liten historia från det verkliga hemmalivet emellanåt.

Om den är snäll går det väl bra?