13 augusti 2009

Vilken härlig sommar!

Ja, det kan jag verkligen säga. För min del har den varit låång. Började ju redan 2 maj när jag landade i Denpasar på Bali. Möttes av hetta och hög luftfuktighet jämfört med de 11 grader vi hade här hemma. I sex veckor stannade vi, hyrde ett hus en månad och hann göra oss ganska hemmastadda och få vardagsrutiner i det nya landet. Råkade bli av med mitt Mastercard i en ATM-maskin så till och med bankväsendet fick jag lära känna.

Bali är hinduiskt och det gillar jag verkligen. Ett folk som tror på karma är vänliga, ärliga och godhjärtade. Hörde inte talas om någon turist som hade råkat illa ut och det gjorde inte vi heller.
Dessutom skönt med ett land där det alltid är 30 grader varmt! Livet blir enklare när man slipper bära på extra tröjor och jackor. Och man kan köra motorcykel i bara linne och shorts.
Det var visserligen ganska regnigt – men vi torkade fort.
Helt klart ett resmål jag kan rekommendera. Vackert, billigt, trevligt!

Jag kom hem i mitten av juni och sedan dess har jag jobbat på Nyhetsmorgon som researcher. Det var riktigt roligt för det mesta. Även om det är tydligt att folk har semester och inte är i stan. Ibland ringde jag 25–30 personer innan jag hittade någon som kunde komma in som gäst till programmet. Dessutom händer det inte så mycket under sommarmånaderna.

Nu har jag yterligare lite ledigt innan jag drar igång och jobbar med Malou. Förra veckan var jag med familjen på landet och njöt av svampplockning, fiske och sköna skogspromenader. Denna, min sista lediga vecka, ägnar jag åt att måla lister och tapetsera färdigt i min lägenhet, sånt som inte blir av om man inte har gott om tid på sig.

På måndag är min sommar slut, men då har den ändå varat 3,5 månad. Inte illa!

Vi hörs snart igen

6 april 2009

Bali – här kommer jag!

Det blir inte Thailand – det blir Bali istället. Efter timmar av surfande och läsande om Thailand insåg jag och min kompis Anneli, som jag ska resa med, att regnperioden inte ämnar flytta på sig för vår skull. Då slogs vi av snilleblixten BALI. Där börjar den sköna säsongen just i maj. Det är alltid runt 30 grader där, med regn eller utan. I maj är det utan. Vi bokade biljetterna i förra veckan och jag har faktiskt redan börjat förbereda packningen. Det känns så SKÖNT! 1-31 maj! En månad på Bali!!!

Helgen har varit ett enda stort kulturäventyr. Började med populärkultur och BWO:s releaseparty i torsdags. Dessvärre blev det en stor besvikelse eftersom de bara spelade 3 låtar = 10 minuter. Har varit på releasepartyn där artisterna spelat i stort sett hela skivan, som en konsert, men inte här inte. Bytte iallafall några ord om filmen ”Into the wild” med sångaren Martin, han var med i programmet veckan innan och pratade om Clintans senaste film ”Gran Torino” (väldigt bra för övrigt).

I fredags kväll var det dags för finkultur. Balett. På kungliga Operan. Urpremiär för Ringaren från Notre Dame. Nä... inte min grej riktigt. Är troligtvis inte tillräckligt bildad för att uppskatta folk som står på tå, snurrar (oftast medurs...) och hoppar ibland. Imponerande uppsättning måste jag ändå säga. Och en scen gillade jag riktigt mycket.

Lördag. Finkulturen fortsätter sin kavalkad genom mitt liv. Dramaten. Stora scenen. Premiär för Don Carlos med Örjan Ramberg som kung. Staffan Valdemar Holm regisserade. FY så trist. Över tre timmars föreställning på en helt kal svart scen där alla skådespelare, oavsett om de spelade kung, prins eller drottning, bar gråa trista kostymer. Och handlingen var rena rama såpoperan. Kungen Örjan Ramberg lyckades ändå leverera en och annan ganska rolig replik. Utan dem hade jag sovit som en stock. Gå inte på den för allt i världen! Lägg pengarna på nåt roligare! Drar slutsatsen att lokalerna Dramaten och Operan inte är en garant för att det ska vara nåt bra på scen. Roligare med en liten teater som bränner till och överraskar.

I morgon, tisdag, hoppas jag att kulturen ska bjuda på nåt trevligt. Releasefest för Lisa Ekdahl. Senaste skivan. Har aldrig lyssnat på henne, förutom radion. Men hon kan gärna få överraska mig med att vara riktigt bra. Det vore kul om det vore kul!

För övrigt planerar jag och resten av redaktionen resten av säsongen för fullt. (Malou har åkt till Åre på semester så vi rullar repriser – höjdpunkter från våren.) Idag har jag bokat in Carolina Gynning och Fredrik Paulún till en av mina sändningar.

På torsdag hoppar jag på bussen mot småland. Fyra lediga dagar med familjen! Underbart.

Glad påsk på er allihop!

30 mars 2009

Hej Skillingaryd!

Dags för ett inlägg känner jag. Det var ett tag sen.

Sedan sist har jag flyttat in i min alldeles egna lägenhet i Vasastan (nåja...banken är storägare), renoverat stora delar av den, kommit igång med DJ-spelningar och snart slutfört ytterligare en säsong av Efter Tio.

Hösten var en riktig pärs med de höga räntorna på lägenhetslånet. Tack vare ett sparsamt sinne, några slantar för DJ:andet och en tidvis uthyrd soffa så fick jag det att gå ihop. Men det var på håret. Nu är det betydligt lägre kostnader, tack o lov!

Har kommit fram till att det är klurigt att blogga, vi pratade om det på redaktionen idag eftersom flera bloggar eller twittrar. Det händer såklart en väldig massa på en redaktion på landets största TV-kanal - men vi kan inte berätta, det vore osolidariskt både mot våra gäster och våra medarbetare att skvallra om det som händer bakom kamerorna. Kan såklart berätta om enbart positiva saker men hur intressant är det?

Måste ändå berätta att Alex Schulman var med i programmet idag. Och dra på trissor. Killen verkar riktigt trevlig när man träffar honom öga mot öga. Han sa själv att det skulle vara kul att uppfattas som snäll eftersom han alltid börjar på minus när han träffar en ny människa. (Nåja...han får väl skylla sig själv...)
I reklampausen efter intervjun träffade han filmrecensenten Ronny Svensson och Hasse Aro från Efterlyst, de skulle båda vara med i vår filmklubb. Det första han gjorde var att be dem om ursäkt, han hade skrivit nåt elakt om dem båda. Men tydligen fanns det lite skam i kroppen ändå när han stod mot dem öga mot öga. I kväll ska jag börja läsa hans bok, verkar intressant och fin.

Om en månad bär det sannolikt av till Thailand en månad. Just nu försöker jag och Anneli ta reda på var i landet vi ska åka för att varken smälta bort eller flyta bort. Vi drömmer om lilla Pai i nordväst och paradisområdet kring Krabi. Jag åkerkommer när planerna börjar likna nåt.

Ps! Väldigt bra konsert med Jerusalem i nya sporthallen 28 februari. Jag var där! Det var väldigt kul att träffa er jag träffade!!

24 december 2008

GOD JUL hela Skillingaryd

Vill bara önska alla gamla kompisar, skolkamrater och arbetskamrater en riktigt skön julhelg!

/Anette

26 juni 2008

DJ-drömmarna går i uppfyllelse

Tiden går!
Sedan sist har det hänt en väldig massa saker.
Jag har körat på Mosebacke – och det blev stor succé. Inte så mycket på tack vare mig såklart, utan tack vare de jätteduktiga solisterna och ett grymt bra band! Men det är väl helheten som gör det – och där var jag ju med och bidrog. Gruppen Bluesblazters kommer högst sannolikt leva vidare och spela lite överallt där man kan husera ett 14-mannaband. Det är verkligen en skön känsla att stå på scen och se en glad och nöjd publik. Att doa är precis lagom spännande, lagom pirrigt och väldigt roligt.
Dessutom går jag just nu en Diskjockey-kurs för att lära mig mixa musik. Det är en gammal dröm som går i uppfyllelse. Gissa om jag är ensam tjej och 41 år? J Jodå! Många långa kvällar tillbringas nu med olika beat som ska mixas ihop, i går kväll var det hip hop, är faktiskt helt slut när jag cyklar hem. Men det är roligt och inspirerande – och jag kommer få en ny rolig hobby. Så om ni behöver DJ på fester framöver – kontakta mig – DJ Sunflower!

På jobbet har jag mest av allt suttit och redigerat den sista tiden. Vi har hittills klippt ihop två av de tre program som jag är ansvarig för i serien Malou Möter. Det sista ska jag klippa efter semestern. Varje program tar otroligt nog 10–15 dagar att klippa!
Nu håller vår grafiker Mette på att slutföra vår nya vinjett, så snart kan vi lägga till den också, då blir programmen äntligen helt klara. Under tiden har jag kopierat det vi har färdigt och skickat till textning, så att även hörselskadade kan se programmet, och vår traileravdelning har fått material för att göra sitt jobb – så vi får många tittare. Det är svårt att föreställa sig hur mycket jobb det är att göra 44 minuter inspelat program – även för mig själv ibland. Första programmet sänds 12 augusti, det andra 19 augusti och det tredje 26 augusti. Återkommer med namnen – än så länge har jag tystnadsplikt.

Just i denna stund sitter jag och väntar på att mäklaren ska ringa. Budar på en lägenhet som jag verkligen vill ha. Den är bara 41 kvadrat men ligger väldigt centralt, är bra planerad och har en solig balkong. Det är minst sagt spännande. Över en timma sedan mäklaren ringde sist – och ändå är det bara en person ytterligare som budar… Mycket pengar är det, över 2,5 miljon. Usch. Men sån är Stockholms innerstad, jag vägrar flytta utanför stan och jag måste hitta en bostad eftersom jag är tvungen att flytta från paradiset på Djurgården den sista augusti.

På måndag börjar semestern – då hoppas jag att lägenhetsfrågan är löst och att vädret blir fint.
Återkommer med lägenhetsrapport.

Redaktionen fyller på med några rader som Anette skrev senare onsdag eftermiddag:

Hurra!
Jag vann budgivningen. Ska skriva kontrakt om en timma för att köpa min första alldeles egna lägenhet!
Sen är jag inne på den stockholmska bostadsmarknaden – äntligen J

21 april 2008

Våren har kommit till Stockholm och jag ska doa på Mosebacke!

Igår var jag och en tjejkompis från 4:an ute och långpromenerade på Djurgården – utan att frysa. Vilken lycka att efter 1,5 timmas promenad kunna sätta sig ner i solen och njuta, vara tvungen att ta av en tröja för att det blir för varmt annars. Fantastiskt! Känner mig redan friskare och piggare.

Fredagskvällen tillbringade jag och ”Väder-Ulrika” hemma hos mig med en god pasta och vin. Jag blev lätt avundsjuk när hon berättade att hon skulle åka till Ring Knutstorp för att rapportera vädret från STCC och Porsche Carrera Cup för Nyhetsmorgon Söndag. Kände abstinens efter bensinångor och motorvrål – de 3,5 åren som reporter på Motorjournalen/Teknikens Värld satte sina spår, jag inser hur roligt jag hade på det jobbet och hur mycket jag längtar efter att få ge mig ut på fältet igen.

Sedan några år tillbaka sitter jag bara inne och stressar med en dator och en telefon inbäddad mellan höga bok- och pappershögar. Och hur kul är det egentligen. Näää… tacka vet jag när jag for omkring på en racerbana! Stort Grattis till min gamla kollega Peter Sundfeldt som fortfarande racar omkring i Motorjournalen!

Nästa vecka får jag i alla fall komma ut o lufta mig lite. Måndag ska teamet åka till Vätö och göra ett Malou Möter och på tisdag till Bromma och göra ytterligare ett. Hurra. Nåja – intressanta personer i alla fall. Återkommer med namn och skvaller när intervjuerna finns på riktigt, inspelade på band. Innan dess är inget helt 100.

Veckans höjdpunkt har nog ändå varit att jag anslutit mig till Bluesbandet ”Bluesblazters”. Det är ett galet gäng, främst från TV4, som ska sätta upp en show på Mosebacke i slutet av maj (27, 28, 29). Syftet är att samla in pengar till New Orleans där folket fortfarande har problem efter översvämningarna. Jag ska doa. Det ska bli skoj. I morgon börjar vi repa och sen blir det full fart framåt i en månad. Återkommer med rapporter!

Hej så länge!

16 april 2008

Nu är jag tillbaka här

Skillingaryd.nu:s absolut minst flitiga bloggare gör ett nytt försök – ett år senare, drygt…

Det har varit ett väldigt speciellt år som på har gjort att jag aldrig riktigt kom igång – trots att det egentligen fanns en massa att skriva om. Ibland är livet för känsligt för att ventileras offentligt och så har det varit för mig.

Min bror, Anders, har varit sjuk i hjärntumör de senaste sex åren. Men en fantastiskt stor portion positiv kraft har han trotsat läkarnas diagnoser gång efter gång. Första gången fick han veta att han skulle få leva ett halvår, det var 2002… Men under hösten förra året fick vi veta att tumören växte mycket fort och hade förvandlats till den mest aggressiva sorten. Han opererades i augusti men då kunde läkarna bara ta bort delar av den. På röntgenplåtarna såg tumörerna ut som öar i en stor skärgård – de var överallt och satt nära synnerven, på lilla hjärnan och nära den blodåder som försörjer hela hjärnan med blod.
Mina resor till Skillingaryd och Habo, där Anders och hans familj bodde, blev täta och många.

Första helgen i december bad han själv om att få bli inkörd till sjukhuset och efter det kom han aldrig hem mer än på korta besök. Vet egentligen inte varför han ville till sjukhus just då för han var fortfarande pigg, i alla fall utåt sett. Han pratade som vanligt, gick och betedde sig som vanligt. Ingen kunde egentligen förstå att han var sjuk, men förmodligen hade han ont och kände att han hade tappat kontrollen. Efter bara tio dagar fick han flytta till Ekhagens gästhem, ett fantastiskt hem för palliativ vård, vård i livets slutskede. När han kom dit stannade han oftast i sängen på sitt rum, gick bara på toaletten och blev allt tröttare. Men det var först vid jul som vi märkte att det gick utför på riktigt. Trots att jag såg vad som hände på nära håll så var det svårt att riktigt förstå. Jag ville säga ”men kom igen brorsan, skärp dig nu, sluta skoja”.

Under julhelgen blev hans smärta så stark att han fick en morfinpump i vänster arm och ångesten så stark att han fick lugnande i en annan pump på höger arm. Efter det sov han ibland hela helger när jag var där. Andra helger var han pigg och pratade lite grann men under kort tid tappade han i stort sätt orken och förmågan att prata.

Den 10 februari fick jag ett samtal från min svägerska Annakarin som sa att sköterskorna på Ekhagen sagt åt henne att ringa mig och bett mig komma ner så snart jag kunde. När jag kom fram hade mamma & pappa vakat hela dagen och Annakarin hela natten innan. Anders var medvetslös, hade extremt hög puls, andades väldigt snabbt och rossligt. Vi bestämde att jag skulle vara kvar över natten.

När jag vaknade 6.30 av att sköterskorna kom in i rummet märkte vi att Anders andades mycket lättare och jag ringde runt för att be familjen komma dit tidigare än planerat. Sköterskan trodde inte det var många timmar kvar. Men ingen trodde då att det skulle gå så fort som det gjorde. Klockan 7.45 märkte jag att han började andas allt mer sällan. Jag ringde på en sköterska som satt med mig och höll i Anders händer de sista tio minuterna. 7.55 den 12 februari tog han sitt sista andetag – med ett leende på läpparna.

När chocken väl hade lagt sig efter ett par veckor så ringer mamma en morgon när jag sitter och förbereder förmiddagens sändning. Hör att hon är ledsen och jag tror att det är min sjuka faster som har dött. Men så är det inte, det är istället hennes bror som har gått bort en stund tidigare på morgonen. Helt oväntat.
Dagen efter samma tid ringer telefonen igen. Mamma igen. Nu är det faster som har gått bort. Samma tid ett dygn senare…
På tre veckor förlorade mina föräldrar varsitt syskon och en son.
Jag beundrar dem för att de står på benen!!!

Livet blir sig riktigt inte likt efter detta. Jag önskar man bara kunde skaka av sig allt och gå vidare med gott humör, men så är det tyvärr inte. Varje dag kommer någon tanke, några minnen och några tårar.
Min kompis Caroline som var och hälsade på mig i helgen sa att det syns i mina ögon att något sorgligt har hänt – och det stämmer nog.

Nåja, nu är jag tillbaka och ni ska få följa livet i Stockholm, på TV4 och i familjen Svensson.
Välkomna till min blogg!